Varför härstamningskontrollera?

Senast ändrad: 04 maj 2017

Sedan 1960-talet har härstamningskontroll av hästar utförts i Uppsala vid Institutionen för husdjursgenetik, SLU. Härstamningskontroll med hjälp av blodtypning blev ett viktigt redskap för att stävja det tilltagande fusket inom aveln av kallblodstravare. För att få en snabbare travare användes varmblodshingstar till kallblodsston.

Man hade tidigare tillsatt en typbesiktningsnämnd som åkte land och rike runt för att enbart exteriört försöka avgöra om hästen var en renrasig kallblodstravare eller inte. Eftersom detta var en närmast omöjlig uppgift tog man efter ett tag hjälp av blodtypningen som då snabbt kunde stävja den otillåtna aveln.

1969 infördes obligatorisk härstamningskontroll av alla kallblodstravare inför registrering hos STC. Snart följde även andra rasföreningar efter och införde härstamningskontroll av, t.ex. varmblodtravare, galopphästar och arabhästar. I början av 2000-talet ersattes blodtypningen av den modernare DNA-typningen, som har större förutsättningar för storskalig verksamhet, och dessutom är bättre på att upptäcka en felaktig härstamning. Idag är det många rasföreningar, både i Sverige och runt om i världen, infört obligatorisk härstamningskontroll innan de registrerar in hästarna i sin stambok.

Är detta då nödvändigt?

Naturligtvis beror det på vad man vill uppnå med sin avel.

För att kunna göra ett snabbt avelsframsteg behövs stor noggrannhet i selektionen av avelsindivider. Ett viktigt verktyg, som idag används med stor framgång, är BLUP-indexet som ger en fingervisning om vilka individer som är lämpade för avel. BLUP-indexet baseras på individens egna resultat såväl som anfädernas resultat, varför det är mycket viktigt att hästen har rätt stamtavla. Exempelvis kan en avelshingst tillgodoräkna sig prestationer hos avkommorna. En mycket framgångsrik avkomma kan då ge ett högre BLUP-index och om denna avkomma egentligen har en annan far blir naturligtvis BLUP-indexet helt missvisande. Dessutom kanske andra stoägare väljer denna avelshingst för att han gett fina avkommor. Inte heller det är så lyckat eftersom man då väljer fel hingst och riskerar att inte få ett avelsframsteg. Det gäller ju att välja de rätta individerna i avelsarbetet för att få så bra avkommor som möjligt.

Vid Rättsmedicinalverket har man räknat ut att ca 2 % av alla barn som föds blir föremål för en faderskapsutredning. Ungefär samma andel av de födda fölen har inte heller en riktig härstamning. En viss ökning av andelen fall har märkts de senare åren och ligger nu uppskattningsvis på ca 3-5 % med viss variation mellan raser. Att vi ser en ökning av fall med felaktiga härstamningar beror på flera saker, varav en är att DNA-typningen i sig upptäcker fler fall som tidigare inte kunde upptäcktas vid blodtypning.

En stor bidragande orsak till ökningen kan vara den numer mycket utbredda seminverksamheten. Mänskliga fel kan inte uteslutas vid tappning, uppmärkning av doser, utskick och uppackning. Andra orsaker kan vara byte av hingst under betäckningssäsongen såväl som tjuvbetäckningar. Ytterligare en orsak kan vara att två föl i något skede förväxlas.

Styrkan ligger i uteslutningen

Det är viktigt att komma ihåg att styrkan i en härstamningskontroll ligger i uteslutningen av släktskap, effektiviteten ligger då på 100%. Att bevisa ett släktskap är däremot mycket svårare men med de DNA-metoder som idag används är kontrollen ändå mycket tillförlitlig. Uteslutningskapaciteten då båda föräldrarna DNA-typas ligger på över 99% men sjunker till ungefär 95% om endast den ena föräldern DNA-typas.

Om t.ex. hingstarna i ett faderskapsfall dessutom är nära släkt med varandra, sjunker effektiviteten ytterligare något. Detta är en orsak till att man ofta behöver DNA-typa även stoet, hur säker man än är på att det är hon som är modern till fölet. Uteslutningskapaciteten varierar också något mellan raser och är av naturen högre i de raser som är minst inavlade, d.v.s. där det finns många individer som inte är nära släkt med varandra.

Kan vi se vem som är fölets pappa?

En vanlig missuppfattning är att man kan hitta helt okända föräldrar med hjälp av DNA-typningen. Det är praktiskt omöjligt då det dels skulle kräva en världsomfattande databas över alla DNA-typade hästar, kräva enorma dataresurser och dessutom riskera att flera hästar av slump skulle råka passa in som föräldrar. För att på ett korrekt sätt lösa ett fall med okänd härstamning måste man därför som hästägare först ta reda på så mycket som möjligt om hästens ursprung för att kunna ge förslag på ett rimligt antal möjliga föräldrar och se till att prover finns tillgängliga från alla. Från det utgångsläget kan man sedan utesluta de felaktiga föräldrarna och till sist endast ha ett par kvar som möjliga föräldrar.

Det är inte ett sätt att bestämma ras

En annan vanlig fråga är om det går att se några andra egenskaper hos hästen eller se vilken ras den tillhör. Inte heller detta är frågor som kan besvaras med hjälp av en DNA-typning eftersom det är helt neutrala markörer som används vid härstamningskontrollen.

Hur går då härstamningskontrollen till?

Det första man bör göra är att ta reda på vilka regler som gäller i den rasförening där hästen ska registreras. Vissa rasföreningar har som tidigare nämnts obligatorisk härstamningskontroll mot både far och mor för att registrera in hästen. Andra föreningar kräver endast kontroll mot fadern. Andra regler kan också gälla för äldre ännu inte inregistrerade hästar såväl som importer etc..

När man väl vet vilken grad av härstamningskontroll som krävs är det bra att ta reda på om föräldrarna är DNA-typade sen tidigare. Om fadern är en godkänd hingst så är han med stor sannolikhet redan DNA-typad men övriga hingstar och ston kan behöva DNA-typas samtidigt som avkomman. Vad som är gjort på föräldrarna kan man ta reda på samtidigt som man beställer provtagningsmaterial från Husdjursgenetiska laboratoriet, SLU.

Beställningen kan göras per telefon, 018-67 28 04 (må-fr kl12-13), via beställningsformulär eller mail hgenlab@slu.se.

För att kunna utföra DNA-typningen behövs ett prov med ca 30 tagelstrån, utryckta med hårrötterna, från svansen. Även blod eller annan vävnad kan användas för DNA-typning men rutinverksamheten är uppsatt för hårprover varför andra prover kan ta längre tid att analysera. Med provet skickas en väl och tydligt ifylld remiss där uppgifter om hästen och dess ägare finns. Om någon annan än ägaren ska ha resultaten är det bra att fylla i även det.

Resultaten från DNA-typningen skickas sedan tillsammans med registreringsansökan till den registerande föreningen. Resultaten följer även den s.k. ISAG-nomenklaturen och är därför även internationellt gångbar.

Sofia Mikko, Avd chef

Husdjursgenetiska laboratoriet, SLU


Kontaktinformation

Husdjursgenetiska laboratoriet, SLU
hgenlab@slu.se, 018-67 28 04
Telefontid: mån-fre kl. 10-11

Sofia Mikko
Forskare vid institutionen för husdjursgenetik, SLU
Husdjursgenetiska laboratoriet                                                        


Telefon: 018-671979
E-post: sofia.mikko@slu.se

Sidansvarig: andrus.kangro@slu.se