I samband med ett möte med regeringen, 2017, blev Eva Johansson tillfrågad av SLU:s dåvarande rektor och prorektor om hon ville leda SLU:s centrum för förädling av livsmedelsgrödor. Eva hade då varit med som en av SLU:s representanter i samverkansprogrammet för cirkulär och biobaserad ekonomi, och presenterat programmets idéer för regeringen. Det vill säga idéerna kring det kompetenscentrum för växtförädling som senare blev SLU Grogrund.
Eva svarade att hon kunde tänka sig att ta sig an uppdraget.
– Jag hade ju varit med och gjort programbeskrivningen för SLU Grogrund, som vi i samverkansgruppen föreslog, så det kändes roligt, berättar hon.
Dessutom tänkte Eva att hennes erfarenheter av ledarskap som hon hade från olika positioner inom universitetet, och det faktum att hon var disputerad inom växtförädling, skulle komma väl till pass i en sådan roll.
Regeringen baserade beslutet, att inrätta ett centrum för förädling, på resultaten från ovan nämnda samverkansprogram, konkurrenskraftsutredningen, och på den nationella livsmedelsstrategin.
– Innan satsningen kom var jag ganska säker på att det skulle tillföras pengar på något sätt till växtförädling, signalerna om behoven var så tydliga i de olika strategierna och programmen, men jag visste inte hur mycket och jag visste inte att det skulle bli i den här formen, som ett direkt uppdrag från regeringen, säger Eva.
Sedan starten första januari 2018 har SLU Grogrund haft flera workshops där forskare diskuterat vilka projektidéer som passar inom SLU Grogrund. De projekt som blivit verklighet inom programmet uppfyller alla några viktiga kriterier.
– SLU Grogrund är ett samverkansprogram, så alla våra projekt behöver ha näringen med sig. Alla projekt handlar om växtförädling av livsmedelsgrödor, det vill säga att alla projekt bidrar till att sorter av grödor ska bli bättre för Sveriges framtid, och gynnar en mer hållbar matproduktion på ett eller annat sätt, förklarar Eva.
Social men självständig
Eva beskriver sig själv som en social, entusiastisk och drivande person, som går sin egen väg.
– Jag bestämmer själv vart jag ska gå och vad jag ska göra. Jag är inte duktig på att göra läxor som någon annan talar om för mig att jag ska göra, säger hon och skrattar.
Vägen till forskningen var inte alls självklar för Eva. En gång i tiden var det i stort sett bara hästar som gällde. Hon köpte sin första häst själv när hon var elva år, och var måttligt intresserad av att sitta på lektionerna i skolan om dagarna.
– Min bästa kompis bodde på bondgård och jag tillbringade mycket tid där. Vi körde rally med traktorerna när vi egentligen skulle räfsa hö.
Hästintresset finns kvar, och har gått i arv till döttrarna.
– På fritiden håller jag hästar, kör hästar i släp och bygger staket. Jag gillar friluftsliv, vandrar, åker skidor, åker skridskor och simmar. Jag bor i ett gammalt bageri i en liten by på 25 hus, men vi äger också en liten gård där en av döttrarna bor.
Flera vägval ledde till forskaryrket
Hur kommer det sig att en hästintresserad tjej som tycker att skolan är jättetråkig, blir professor i jordbruksvetenskap?
– Jag är en tävlingsmänniska, så jag gick och skrev proven i skolan och fick på så sätt bra betyg i alla fall. Jag ville bli veterinär men var för allergisk mot djur för det skulle fungera, säger hon.
SYO-konsulenten på skolan övertalade Eva att läsa fyraårig teknisk linje och det blev ett lyckokast. Hon trivdes fantastiskt och var plötsligt alltid närvarande i skolan. Efter gymnasiet lockade ridningen igen och Eva jobbade en termin med hästar.
– Den hösten kom jag fram till att det inte var så roligt att jobba med hästar. Det var ju min hobby som jag ville dela med kompisarna när de också hade tid att rida. Så jag slog upp kurskatalogen igen och hittade biologlinjen.
Efter biologistudier i Lund jobbade Eva på genbanker, både i Sverige och i södra Afrika. Det ledde i sin tur till nya kontakter vid SLU, där Eva så småningom sökte och fick en doktorandtjänst. Hon har fortsatt att forska vid SLU och engagerat sig mycket i både institutions- och fakultetsledning.
– Jag tycker att det är kul att forska, oavsett vad det handlar om egentligen. Fast det är inte roligt när man inte får fram resultat. Kommer det bara fram resultat så går jag igång på det mesta, säger Eva, men tillägger också att det är extra roligt att jobba med sådant som kan vara till hjälp på olika sätt.
– Jag vill gärna medverka till en bättre värld.
Av Lisa Beste
Intervjun genomfördes 2019
