Ett nytt livsmedelsprotein från stärkelsepotatis ser dagens ljus – med hjälp av nya växtförädlingsmetoder

Senast ändrad: 16 april 2021
Forskare Folke Sitbon. Foto.

Stärkelsepotatis innehåller förutom stärkelse också högvärdiga proteiner som skulle kunna användas som föda. Men det finns en hake. Giftiga glykoalkaloider, som också finns i potatisen, ansamlas tillsammans med proteinerna när de utvinns. Folke Sitbon och hans kollegor jobbar på en lösning på problemet.

Folke Sitbon forskar om hur giftiga ämnen – glykoalkaloider – bildas i potatisknölar. Han leder projektet Växtförädling av stärkelsepotatis – ökad kvalitet för ett mer uthålligt resursutnyttjande inom SLU Grogrund.

– Nu känns det som vi har slagläge inom ett område som egentligen drogs igång för ganska länge sedan, när vi började studera glykoalkaloider i Sverige på 1990-talet, säger han.

I projektet använder Folke och hans kollegor sina kunskaper om stärkelse, proteiner och glykoalkaloider för att få fram stärkelsepotatis med lägre halter giftiga glykoalkaloider. Målet är att samarbetspartnern Lyckeby Starch AB ska kunna utvinna proteiner från potatis på ett miljövänligt sätt, vid sidan om stärkelseproduktionen.

– Det går visserligen att separera glykoalkaloider och proteiner genom olika tvättningssteg, men det går åt mycket energi, vatten och kemikalier för det.

Glykoalkaloider i stärkelsepotatis

Tidigare studier om glykoalkaloider har i stort sett bara handlat om matpotatis, inte stärkelsepotatis, och Folke har olika hypoteser gällande den senare.

– Höga halter glykoalkaloider ger potatisen en oönskad smak, men eftersom vi inte äter stärkelsepotatis så har det kanske inte funnits någon selektion på hur mycket glykoalkaloider de sorterna innehåller. I så fall skulle de kunna innehålla nästan hur mycket som helst. En annan tanke är att matpotatis och stärkelsepotatis är så pass nära släkt så de innehåller ungefär lika mycket glykoalkaloider. Man kan till och med tänka sig att eftersom stärkelsepotatis plöjer ner så mycket kol i stärkelsen så blir det mindre kol över till glykoalkaloiderna. I så fall borde stärkelsepotatis ha lägre halter glykoalkaloider än matpotatis.

Det är tydligt att mer forskning behövs, och en första delstudie ska visa glykoalkaloidinnehållet i olika svenska sorter av stärkelsepotatis.

Folke har ett övergripande ansvar för det ekonomiska och strukturella arbetet med projektet. Det vetenskapliga arbetet gör han tillsammans med kollegor vid SLU i Alnarp; Mariette Andersson och Per Hofvander, som är experter på reglering av potatisens stärkelsesyntes.

– Vårt samarbete började för några år sedan, tack vare att SLU just då avsatt pengar för fakultetsövergripande projekt. Det var kanske inte så stora, men viktiga pengar, och de fick oss forskare att arbeta ihop utanför våra egna fakulteter. Vi har nu hittat ett väldigt kreativt samarbete.

De testar hur potatisplantor utan glykoalkaloider klarar sig, genom att sänka syntesen i olika grad, bland annat med hjälp av genomredigeringsverktyget Crispr/Cas9.

– Finns det en gräns för hur mycket man kan dra ner på glykoalkaloiderna, och var ligger den i så fall? Det är inte alltid så enkelt att man bara kan stänga av en biosyntesväg sådär, säger Folke och knäpper med fingrarna.

Spelar piano på fritiden

På fritiden övar Folke piano.

– Jag ville bli musiklärare och jobbade faktiskt som det i ett år, för elever på mellanstadiet.

Men han hade en examen i mikrobiologi i bakfickan, som plan B, och fick en dag ett telefonsamtal från en före detta handledare, som undrade om han ville ha ett jobb som forskningsingenjör.

– Det var när jag precis skulle börja andra året på musikutbildningen. Jag kan fortfarande minnas när jag höll i luren. Ok, jag blir forskningsingenjör tänkte jag. Efter några år dök det upp en doktorandtjänst som passade mig, och då tänkte jag att jag tar den.

Under åren då Folke etablerade sig i forskarkarriären fick musiken stå åt sidan nästan helt och hållet.

– Det blev ett glapp på 30 år ungefär. Pianot och forskningen står i tidsmässig konflikt med varandra, om jag övar en timme så har jag inte forskat en timme, ungefär så känns det. Men nu när jag kommit igång igen är det så pass roligt att spela piano så det är svårt att låta bli.

Samtidigt är det här SLU Grogrundprojektet något av ett drömprojekt för Folke.

– Jag ler varje dag jag går till jobbet. Det är jätteroligt att vara på väg in i mål med något som jag har jobbat med i nästan 30 år.

Fakta:

Om Folke Sitbon. Efter en kandidatexamen i kemi och mikrobiologi vid Umeå universitet, studerade Folke musik ett år. Han återvände till naturvetenskapen, först som forskningsingenjör och sedan som doktorand i skoglig cell- och molekylärbiologi vid SLU i Umeå. Efter en period som postdok i Paris fick Folke en tjänst som forskare vid SLU i Uppsala. Nu är han professor i växtfysiologi vid Institutionen för växtbiologi.