Naturhälsotanken genom historien

Senast ändrad: 13 januari 2023

Att den omgivande naturen kan erbjuda lindring och läkning på olika sätt har människan alltid vetat. Tidigt i historien började man prova sig fram genom att använda örter för att bota, och mer eller mindre läkekunniga kloka gubbar, gummor och schamaner utförde ritualer som ansågs hjälpa mot sjukdomar, ofta på särskilt utvalda platser i det fria. Den folkliga läkekonsten innehöll ett stort mått av magiskt tänkande.

Natur

Den förste man vet som aktivt förkastade de gamla metoderna och synen på sjukdom som gudarnas eller andra övernaturligheters straff var den grekiske läkaren Hippokrates (460–370 f v t). Han drev ett sjukhus med trädgård på ön Kos och ordinerade ofta trädgårdsvistelser och promenader i skogen till sina patienter för att försätta dem i bästa möjliga tillstånd för läkning. Han kom att bli mycket inflytelserik och betraktas än idag som läkekonstens fader tack vare sitt för tiden revolutionerande nytänkande inom medicinen.

Romarna förlade några hundra år senare fältsjukhus i vacker natur eftersom de ansåg att miljön gynnade läkningen, och i det antika Rom anlades trädgårdar, promenadvägar och trädplanteringar efter att medborgare klagat på bullret och trängseln i staden.

Under medeltiden fanns läkekunskap och intresse för natur och trädgård i första hand på klostren i Europa. Man odlade ofta medicinalväxter och grönsaker samtidigt som man vårdade sjuka. Att vila och arbeta i trädgården kunde ingå i klosterkuren.

Det skulle dröja ända in på 1600-talet innan man började tala om naturen som hälsobringare på ett sätt som omfattade även en bredare allmänhet. Då anlades parker i de större städer som växte fram i det nyindustrialiserade Europa. Medborgarna bodde ofta trångt och arbetade i ohälsosamma miljöer i fabriker och ansågs därför behöva möjlighet till återhämtning. I London öppnades bland annat Hyde Park för gemene man – den hade tidigare enbart fungerat som jaktmark för rikt folk.

Under den här tiden blev det också populärt att för hälsans skull söka sig till natursköna platser utanför städerna för att andas bergs- eller havsluft, sitta i solen, dricka brunn (källvatten som ansågs extra nyttigt) och promenera i grönskande natur. Det anlades kurorter och kurbad på därför lämpliga platser, men också sanatorier (för tuberkulospatienter) och psykiatriska sjukhus placerades mitt i naturen, ofta långt från städerna.  

De naturmiljöer som ansågs läkande vid den här tiden var nästan alltid skapade eller tuktade av människan. Resten av omgivningarna, den vilda naturen, ansågs ofta farlig och obehaglig. Den inställningen var allmän fram till den tidsperiod som brukar kallas romantiken – från slutet av 1700- till mitten av 1800-talet. Då verkade bland annat den franske filosofen Jean-Jaques Rousseau (1712–78) vars tankar om exempelvis barnuppfostran, pedagogik och människans förhållande till naturen (även ur religiös och existentiell synvinkel) har relevans än idag. Enligt Rousseau kunde en människa som ville lära känna sig själv med fördel göra det i samspel med de naturliga omgivningarna. Han menade att den som med öppna sinnen upplevde utevistelsen blev ett med naturen och kände dess harmoni inom sig. (Det låter nästan som något som en terapeut med naturen som arbetsmiljö skulle kunna formulera idag.)

En annan känd tänkare i ämnet var den nordamerikanske författaren och filosofen Henry David Thoreau (1817–62). Han såg naturen som en besjälad helhet som innefattade människan och menade att man helt enkelt blev sjuk om man fjärmade sig från den. ”Natur är blott ett annat ord för hälsa”, är ett berömt Thoreau-citat.

Mot slutet av 1800-talet kom den medicinska vetenskapen att utvecklas när man fick ökad kunskap om människans fysiologi och sjukdomars uppkomst. Naturen sågs då allt mindre som en resurs för människans hälsa utan kom att ersättas helt av en allt effektivare sjukvård med nya mediciner och behandlingar, röntgenapparater med mera i sterila inomhusmiljöer.

Örtmedicin, brunnsdrickning, kurbad och utevistelser gick ur mode. Men när den moderna medicinen inte tycktes hjälpa, exempelvis i psykiatrin eller vid rehabilitering av krigstraumatiserade soldater i USA och Storbritannien efter världskrigen, användes djur- och trädgårdsskötsel med framgång.

Det var också i USA som den moderna forskningen om naturens betydelse för hälsan började spira på 1960-talet. Då handlade den framför allt om friluftsliv och rekreation i vildmarken. Det stora genombrottet kom i början av 1980-talet när miljöpsykologen Roger Ulrich publicerade flera studier. I den mest omtalade kunde han visa att nyopererade patienter som hade utsikt från sjukhusrummet mot grönska återhämtade sig snabbare och generellt mådde bättre än de som hade utsikt mot en tegelvägg. Efter detta kom naturhälsoforskningen igång på bredare front.

 

Djur

Tamdjur – framför allt hundar och hästar – har i hundratals år använts som terapeutiskt stöd för människor med psykisk ohälsa och kroniska sjukdomar. De ansågs framför allt kunna lindra ensamhet och leda, men man trodde också att det kunde snabba på läkningen. Den berömda sjuksköterskan Florence Nightingale använde enligt uppgift djur i vården av psykiskt sjuka på 1860-talet, och hundar fanns med i vården av krigsskadade i USA efter andra världskriget. Ridning som rehabilitering för personer med funktionsvariationer har förekommit i Sverige sedan 1950-talet.

Den moderna forskningen om sällskapsdjurens betydelse för människors hälsa initierades av psykoterapeuten Boris Levinson i början av 1960-talet. Han upptäckte att det var hjälpsamt om hans hund fanns med i rummet när han arbetade med autistiska barn. Barnen blev då mer avslappnade i sin relation även till honom. Levinson publicerade forskningsstudier och flera böcker i ämnet och fick många efterföljare.

/Text: Åsa Ottosson

 

 


Kontaktinformation