Självförvaltning och tidigmodern samiskt naturresursutnyttjande

Senast ändrad: 27 september 2022

I projektet studeras perioden mellan 1550 och 1780 och lyfter fram tre sammanvävda, och tidigare försummade, perspektiv nämligen självförvaltning, ekologi och den storskaliga rennäringens betydelse, för att förklara förändringar i markutnyttjande.

Bakgrund

Huvuddraget i den historiska utvecklingen av äganderätt har gått mot starkare privata rättigheter samtidigt som gemensamt ägda resurser har fått allt mindre betydelse. I de svenska lappmarkerna inträffade motsatsen. I slutet av 1800-talet försvann slutgiltigt det gamla systemet med lappskatteland och samer fick laglig rätt att bruka gemensamma marker för renskötsel. Ägare till marken var staten, men samerna som tillhörde samebyar, fick exklusiv rätt att utnyttja marken för renbete. Tidigare forskning har tillskrivit staten en viktig roll i denna process. I projektet läggs stor tyngdvikt på tidigmodern tid (1500–1800) som en omskapande period när det gäller att förklara förändringar i äganderätten i de dåvarande lappmarkerna. Grundläggande förändringar i den samiska ekonomi under denna tid var att en stor grupp av samer gick från en ekonomi baserad på jakt och fiske till en ekonomi där storskalig renskötsel var grunden i försörjningen. Denna förändring av ekonomin krävde ett nytt markutnyttjande och därmed var det gamla sättet att dela in markerna inte längre funktionellt utan krävde en omförhandling.

Projektet

I projektet studerades perioden mellan 1550 och 1780 och i stället för att se staten som den som driver utvecklingen lyfte detta projekt fram tre andra sammanvävda, och tidigare försummade, perspektiv nämligen självförvaltning, ekologi och den storskaliga rennäringens betydelse, för att förklara förändringar i markutnyttjande. Den stora förändringen, som stimulerade utvecklingen av storskalig renskötsel var nya handelsmönster där samiska hushåll blev mer involverade i handel.

Stark internationell forskning om gemensamt ägda resurser har visat på̊ lokala brukares förmåga att skapa sina egna regler för resursutnyttjande och att detta brukande oftast har varit långsiktigt hållbart. Detta perspektiv har saknats i diskussionen om samiskt naturresursutnyttjande. Vi undersökte två grupper av samer i Lule lappmark, som använde olika ekologiska områden, men hade en gemensam kulturell bakgrund, som att de talade samma språk, besökte samma marknader och löste konflikter i en gemensam domstol, över två̊ århundraden. Därigenom blev det möjligt att visa hur upplösningen av det äldre systemet gick till.

Projektet som var treårigt analyserade hur brukare själva kan skapa regler för resursutnyttjande och använde metoder utvecklade i Bloomington School of Political Economy. När man skall analysera hur samerna omförhandlade reglerna för resursutnyttjande måste man beaktade de naturliga förutsättningarna (ekologin), vad som karakteriserade deras samhälle vid olika tider och de regler som de hade för resursutnyttjande. Till de viktigaste egenskaperna som karaktäriserade deras samhälle, och som undersöktes i projektet, hör handel, skattetryck, antal renar och befolkningsstorlek. Det källmaterial som användes var domböcker, skattelängder, statliga utredningar och berättelser skrivna av präster, vetenskapsmän och andra lärda.

Projektet skapar ny kunskap och en ny förståelse av det tidigmoderna samiska samhället. Det är ett viktigt bidrag till en vetenskaplig förståelse av hur mångfacetterad den samiska äganderätten var. Projektet lyfter fram de lokala användarnas förmåga att lösa problem inom naturresurshanteringen och bidrar därför på̊ ett väsentligt sätt till diskussionen om ursprungsbefolkningars rätt till land. 

Publicerat i projektet:

Larsson, J. & Päiviö Sjaunja, E.-L. (2021). Self-Governance and Sami
Communities. Transitions in Early Modern Natural Resource Management.
Palgrave Macmillan. Boken finns att ladda ner gratis:
https://link.springer.com/content/pdf/10.1007%2F978-3-030-87498-8.pdf