Biologiskt kulturarv

En del av människans historia kan utläsas i växter och djur. Där det inte finns mycket annat källmaterial såsom dokument eller arkeologiska lämningar, kan landskapet självt berätta om hur människor levt och verkat förut – för den som vet vad man ska leta efter och hur tecknen kan tolkas. Det kan vara en spärrgrenig ek, förekomster av gullviva på en viss plats, eller en artrik dikesren.

Denna kunskapsgren betecknas biologiskt kulturarv, och kan vara en viktig nyckel, inte bara till att forska om människans historia, utan också en nyckel till bättre landskapsvård. Riksantikvarieämbetet definierar begreppet så här:

”Biologiskt kulturarv är ekosystem, naturtyper och arter som uppstått, utvecklats eller gynnats genom människans nyttjande av landskapet och vars långsiktiga fortlevnad och utveckling förutsätter eller påverkas positivt av brukande och skötsel”.

Det biologiska kulturarvet är helt enkelt natur som berättar om kultur.

En kombination av olika vetenskaper

Genom att arbeta med biologiskt kulturarv befinner man sig i tvärsnittet mellan människa och natur. Eftersom allt biologiskt kulturarv har skapats genom en kombination av naturliga förutsätt­ningar och människans nyttjande av naturen behöver man kombinera historisk kunskap och biologisk kunskap om hur naturen kan ha svarat på människans aktiviteter. Den biologiska kun­skapen handlar exempelvis om vilka förhållanden som måste ha gällt för att en viss art ska kunna etableras och stanna kvar eller vilka processer och händelser som kan ha gett upphov till en viss trädstruktur. Den historiska kunskapen sträcker sig från det generella om den region man befinner sig i till det specifika för just den här byn, gården och enskilda platsen i terrängen.

Kunskaper för framtiden genom att titta bakåt

Naturen har alltid varit grunden för människans överlevnad på jorden. Vi har i alla tider använt den och därmed även – medvetet eller omedvetet – påverkat den. Denna påverkan har lämnat spår som kan läsas även efter själva bruket upphört. Det bidrar med kunskap både om människans historiska brukande och om de ekosystem som brukats. Det utgör en kunskapskälla till vilka mänskliga aktiviteter som påverkat och format dagens biologiska mångfald. Genom att arbeta med biologiskt kulturarv får man därför kunskap som kan användas för att utforma redskap för dagens och framtidens natur- och kulturmiljövård.

Exempel på spår av biologiskt kulturarv

Här nedan finns konkreta exempel på vad biologiskt kultur arv kan vara. Foton: Anna Westin och Tommy Lennartsson.

Den här asken har flera stammar och har alltså beskurits nära marken (stubbskottsbruk). Man ser även att trädets har hamlats längre upp i kronan, vilket skedde senare. Trädet visar alltså en förändring i användandet, och vi kan försöka tolka orsaken i efterhand. Den vanligaste anledningen till stubbskottsbruk som vi känner till var för att få ved.  Poängen med att ”flytta upp” beskärningen kan vara att man då kunde låta djuren beta marken utan att de kom åt de färska lövskotten. Hamling brukar också göras främst för att få löv till vinterfoder. (Foto från Tvärnö Upl.)

Ofta påträffar man gamla skelett av enbuskar. De känns igen på sitt karaktäristiska växtsätt. Alla buskar måste ha ljusa förhållanden och överlever inte i sluten skog. Döda enbuskar ruttnar långsamt och kan under lång tid berätta att skogen tidigare varit gles.
(Foto från Gunbyle Upl.)

Inom inägomarken (markerna närmast bebyggelsen, där åker och äng låg) fanns det förr flera olika marker som stod orörda under försommaren. Det har gynnat sådana växter som blommar tidigt och hinner sätta frö innan de slås eller betas av. Gullvivor växer typiskt på ställen som har varit slåtteräng eller fredats från bete under försommaren. Här på en åkerholme, som betats historiskt – men inte förrän efter skörden på åkern var avklarad eftersom det saknades hägnad mellan dem. (Foto från Hjälmö Sthlm.)

Många av betesmarkens kärlväxter lever kvar i skogen, långt efter det att betet upphört, ibland ser man bara bladen och på mer öppna ställen kan de också blomma. Slåtterfibblan är lätt att känna igen med sina breda rödfläckiga blad i rosett. (Foto från Boda Upl.)