Biologiskt kulturarvsbingo
Senast ändrad: 29 maj 2023
Leta efter biologiskt kulturarv i naturen! Här finns en bingobricka med nio slags biologiskt kulturarv, som man kan leta efter i skog och mark. Du kan också läsa om vad biologiskt kulturarv är och varför det kan vara viktigt och intressant att lära sig mer om det.
Biologiskt kulturarvsbingo
Bingobrickan utgör en del av Biodiverse nr 2/23, med temat Kulturpräglad natur och biologiskt kulturarv, som utkommer kring den 22 maj. Biodiverse är ett populärbvetenskapligt magasin utgivet av SLU Centrum för biologisk mångfald.
Klicka på bilden för att ladda ner pdf:en.
Läs om de olika biologiska kulturarven i de utfällbara menyerna:
Lantrasdjur
Lantraser är ett kulturarv av levande djur med egenskaper som utvecklats under lång tid, genom att de länge i ett område och anpassat till den lokala miljön i och dess specifika förutsättningar. Det gamla bondesamhällets djur blev med tiden ansedda som för lågproduktiva för det framväxande moderna jordbruket. Med tiden skaffade allt fler bönder nya och ”bättre” raser. För att inte de gamla rasernas skulle gå helt förlorade började man definiera lantraser frö häst, kor, får, getter, svin, ankor, gäss, höns, och kaniner. Lantraserna är ofta mångfunktionella snarare än högproduktiva. Exempelvis gav korna mjölk, gödsel och dragkraft på foder från lågproduktiva naturbetesmarker och slåtterängar. Dagens koraser är avlade för att ge oss större mängder mjölk eller kött och är mer anpassade efter åkerbeten. Det finns idag många privata djurägare som använder lantraser. Men enklast kan man se dem på offentliga gårdar, djurparker och muséer.
Läs mer:
Lista på svenska lantraser finns på wikipedia.
Information hos Jordbruksverket.
Bok: Hallander, Håkan (1989). Svenska lantraser: deras betydelse förr och nu. Veberöd: Blå ankan.
Gammal äppelsort
Det finns många gamla sorter av fruktträd i trädgårdar och landskap. Leta i gamla övergivna trädgårdar (eller din egen) efter gamla äppelsorter och konsultera en äppelbok för att ta reda på mer. Om du får plocka äpplena kan du baka en kulturarvspaj. Elva äppelsorter har certifierats som Grönt kulturarv ® , t.ex. Aroma, Cox´s Pomona, Filippa, Gravensteiner, Oranie, Katja, Signe Tillisch och Åkerö. Du kan också hålla utkik efter andra gamla trädgårdssorter av blommor och grönsaker. Exempelvis framgår det ofta på fröpåser i handeln om sorten är en gammal kultursort, eller om de rent av fått certifiering som Grönt kulturarv ®.
Läs mer: (länkar till pdf)
Trädgårdsväxt utan bebyggelse
Kvarstående trädgårdsväxter kan visa människors boplatser långt efter att husen är borta. Det finns många slags trädgårdsväxter som kan leva kvar efter att människan lämnat. Blommor såsom påsklilja, pingstlilja, brandlilja, scilla mm. Kryddor och medicinalväxter såsom spansk körvel, libbsticka och mästerrot. Buskar såsom snöbär, syren och spireor. Bärbuskar och bärande träd såsom krusbär, vinbär, äpple, päron och plommon. Rabarber är en annan växt som kan leva kvar länge.
Om du hittar gamla trädgårdsväxter kan det vara intressant att söka igenom området efter andra tecken på bebyggelse. Där kan finnas husgrunder och en hög med stenar där den uppmurade spisen stått. Kanske där finns stensatta rabatter, en brunn, grindstolpar, grusgångar och vägar. Det är inte säkert att där funnits ett hus, eftersom bär och fruktträd kan ha spridits till nya platser med hjälp av djur.
Läs mer:
Bok: Sköld, Josefina & Svensson, Christina (2008). Syrener i ruiner: kurser om ett kulturarv i grunden : Lillhärad och Rytterne socken, Västmanland, Wist socken, Östergötland, Vånga socken, Skåne, Nor socken, Värmland. Västerås: Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen
Buskar i skog
Eftersom buskar är låga är de känsliga för skugga. Etableringen av buskar kan därför bara ske i en tillräckligt med ljus miljö. Det gäller alla buskar. Om man finner buskar i mörka skogen är de därför ett bevis för att skogen tidigare varit mycket med öppen och ljus. Om skogen är mörk är det bara en tidsfråga innan buskarna dör. Enbuskar kan bli riktiga gamla och de klarar även en tids beskuggning. Till slut dör de, men den döda busken är tålig mot röta och kan stå kvar länge som ett vitt skelett i skogen.
Läs mer:
Träd och buskar (länk till pdf)
Artrik betesmark
Gullviva, mandelblom, kattfot, blå viol … och många andra växter trivs i traditionella betesmarker med lång hävdhistoria. Idag är det vanligt att djur betar gammal åkermark, men fram tills jordbruket industrialiserades, var ogödslade artrika gräsmarker det enda som betades. Dessa betesmarker har minskat rejält i landskapet, men de som finns kvar kan ha formats av hundratals, ja ibland tusentals år av beteshävd. Med tiden har vegetationen utformat en grässvål, d.v.s. en tjock filt av rötter och växtdelar där en stor del av näringen ligger lagrad. Växterna är med lågvuxna än på en produktiv (eller ohävdad) gräsmark, men kan vara oerhört artrik. Begränsningen på näring, och att djuren betar gör att ingen växt tillåts bli så dominant att den konkurrerar ut småväxta arter. En gräsmark som domineras av midsommarblomster och hundkex är i allmänhet inte speciellt artrik. Leta efter betesmarkerna med de lågväxta blommorna.
Läs mer:
Växter och vegetation (länk till pdf)
Stubbskottssockel
När man skär eller hugger av träd nära marken kan det växa upp flera nya stammar omkring den gamla stubben. Om stammarna tas av om och om igen, växer stammarna i en sockel, som ibland är upphöjd från marken och ibland är utbredd på marken. Stora socklar (höga eller vida) kan vara många hundra år gamla och vittnar om att människor skördad stammarna i många generationer. Det främsta skälet till stubbskottsbruket var att få klenved. Träden skördades med mellan 20-30 års mellanrum. Träden växte i en slåtteräng eller betesmark och behövde skyddas från betesdjuren under de första åren efter beskärning. Stubbskottsbruk är främst uppmärksammat i södra Sverige (Skåne) och Europa, men har förekommit överallt i landet. Inte minst i fjällbjörkskog. Stubbskottssocklar är ett relativt ouppmärksammat kulturarv. Håll utkik!
Läs mer:
Träd och buskar (länk till pdf)
Hamlade träd
Ett hamlat träd har fått sitt speciellt utseende från att människan skurit av grenarna många gånger. De kan se ut på många sätt, men mest typiskt har trädet grenat sig från en punkt där det beskurits. Träden har ofta en grov stam under beskärningsstället och är lågväxta. De kan ha formen av kandelabrar, eller ha formen som typiska pilar i en pilevall.
Ytterligare andra har mer subtila spår som är svårare att lära sig se. Beskärningspunkten sitter ofta ett fåtal meter över marken utom räckhåll för betande mular. Syftet med hamlingen har varit att samla in löv till vinterfoder åt djuren. Före jordbrukets industrialisering var löv och hö från slåtterängar det viktigaste djurfodret för vintern.
Människan har skördat löv från i stort sett alla lövträd, men det kan skilja mellan regioner vilka som var vanligast använda. Även tall och gran har hamlats, till getter, eller för att lägga som strö under djuren. (Se dokumentet Träd och buskar, länk till pdf). I parker och alléer har man också beskurit träd av estetiska skäl. (Se dokumentet Parkanläggningar som biologiskt kulturarv, länk till pdf).
Gullvivor
Gullvivor är en av många blommor som indikerar att marken varit brukad med slåtter eller sent bete (tidigast från mitten av juli). Både i slåtteräng och sent betad mark har vegetationen fått stå orörd långt fram på sommaren innan höet slagits eller djuren släppts in. En anledning till sent betespåsläpp var att betesbackar ofta låg inom samma hägnad som åker och äng. Sent bete och slåtter gynnade gullvivan och andra vårblommande växter eftersom de hann sätta frö innan vegetationen slogs eller betades.
Historiskt var det vanligt med sådana marker, men de är ovanliga idag. Trots det finns spåret kvar i vegetationen, både i ohävdade gräsmarker och i måttligt betade marker i form av blommande gullvivor. Därtill finns många andra tidigblommande växter som gynnats av sen hävd, t.ex. backsmörblomma, knölsmörblomma, mandelblom och backklöver.
Läs mer:
Växter och vegetation (länk till pdf).
Hagmarksträd
Träd som vuxit upp i en ljus miljö har kunnat utveckla grenar som sträcker sig långt åt sidorna. Om den idag växer inne i skog kan grenar ha fallit av, men man ser ändå att det stått ljust eftersom trädet har tjockare stam än vanligt och grenstumpar eller ärr där grenarna suttit. Den gamla sparbankseken är ett typiskt hagmarksträd, men alla trädslag breder ut sig åt sidorna om de växer upp i en ljus miljö. Det lättaste sättet att lära sig känna igen dem är att också lära sig se hur träd ser ut när de vuxit upp i skugga. De blir då smala och höga och har sina grenar koncentrerade långt upp på stammen. En specialform av ljusträd är de som vuxit upp i ett bryn, eller i kanten av en lucka i skogen. Dessa träd får kraftigare grenar på den sida som vätte mot ljuset. Lövträdens form är lättast att se under den lövfria säsongen, men det går att hitta gamla träd året runt.
Läs mer: Träd och buskar (länk till pdf).
Biologiskt kulturarv
I Sverige, Europa och stora delar av resten av världen, har människor under lång tid vistats i, använt och modifierat naturen nästan överallt. Spåren av människans tidigare aktiviteter finns i form av fasta lämningar, men även i det levande och växande. Det sistnämna, alltså natur som formats av kultur, utgör ett biologiskt kulturarv.
Riksantikvarieämbetet definierar biologiskt kulturarv som: ”…ekosystem, naturtyper och arter som uppstått, utvecklats eller gynnats genom människans nyttjande av landskapet och vars långsiktiga fortlevnad och utveckling förutsätter eller påverkas positivt av brukande och skötsel.”
Det biologiska kulturarvet kan studeras på olika nivåer och i olika skalor, till exempel egenskaper, individer, arter, naturtyper, och hela kulturlandskap.
Det kan till exempel hända att du i en glänta i skogen ser en syren, ett äppelträd eller en brandlilja. Trädgårdsväxter som överlevt efter att byggnader sedan länge fallit, multnat och försvunnit. Växter som genom sin existens berättar en historia om vad platsen tidigare varit. Eller ett fält med gullvivor på en naturbetesmark. De kan berätta att det tidigare varit en slåtteräng just här, eller en betesmark där man släppt på betesdjur sent på sommaren. För den med biologiskt kulturarv-glasögonen på har naturen massor av intressant att berätta!
Varför studera biologiskt kulturarv?
När vi väl förstår hur biologisk mångfald under århundraden formats av människans nyttjande av naturen, då blir arter, naturtyper och landskap rika källor till historisk kunskap. Genom att lära sig tolka exempelvis arters förekomster och formen på träd, kan vi läsa av historien i landskapet på ett sätt som kompletterar annat kulturarv. Historien i landskapet blir mer levande och innehållsrik.
När vi förstår vad biologiskt kulturarv berättar om historisk natur och nyttjande, kan det ge viktiga ledtrådar när vi till exempel utformar skötsel av olika slags naturtyper. Det gäller all natur där människan varit en viktig del i att utforma ekosystemen. Det kan handla om till synes små ledtrådar till skötsel som gör stor skillnad för vilka arter som gynnas. Att börja lägga märke till det biologiska kulturarvet i landskap och trädgårdar är därför både en värdefull nyckel till att förstå historien, samtidigt som det kan göra skillnad för bevarande av biologisk mångfald.