I boken "Popplar – park- och gatuträd i Nationella genbanken" presenteras de popplar som PerOla Fritzon samlat in och provodlat inom ramen för Poms Träd- och buskupprop och PerOlas samarbete med Rune Bengtsson. En stor grupp av dessa popplar förs till sektion Aigeros, svartpopplar där namnsorter under arten svartpoppel Populus nigra återfinns tillsammans med de hybrider med virginiapoppel (P. deltoides) som gett upphov till de många namnsorterna av kanadapoppel (P. x canadensis).
Kanadapoppeln erövrade sin plats som den vanligaste poppeln i odling på 1800-talet medan svartpoppeln introducerades och planterades långt tidigare, vid en tid då en uppskattades både för sina medicinska egenskaper och sin snabba tillväxt. Senare, kring sekelskiftet 1700-1800 påbörjade de pelarformade svartpopplarna sin segermarsch jorden runt.
Salva från svartpoppelns knoppar omskrevs redan på 1600-talet av danske botanisten Simoni Paulli och i det äldsta svenska herbariet som finns bevarat, Münchenbergs herbarium sammanställt 1699-1702, finns ett poppelblad pressat med en handskriven text. Beskrivningen är ett citat ur Paullis danska örtabok från 1639: ”Planteras med flit wid siöar, strömar dammar etc. Detta slaget är det bästa til medicin.”
Det gigantiska flugträdet i Ronneby
När Linné reste på den skånska landsbygden 1749 kallade han svartpoppeln för Poppel-Pil och imponerades av dess växtkraft. Han ansåg att den borde planteras ”för lugn, til wed och annor nytta” i byar i hela riket, och inte bara i Skåne. När Anders Retzius sedan under tidigt 1800-tal ville få allmogen att i högre grad plantera snabbväxande popplar och pilar noterade han dock att svartpoppeln ännu var sällsynt i Sverige, bortsett från Skåne och Göteborg. I trädgårdshistorikern Patrik Olssons avhandling om alléträd, "Ömse sidor om vägen - allén och landskapet i Skåne 1700-1900" framgår att popplar var ett vanligt inslag i de olika typer av alléer som kom att leda vägarna och bli viktiga element i det skånska landskapet. Inte sällan har popplarna hamlats likt pil och i de gamla pilevallar som i Skåne kvarstår som rester av 1800-talets planteringar återfinns också ibland gamla popplar inblandat med pilarna.
Vid sidan av det gamla namnet poppelpil benämns svartpoppeln ibland historiskt även som flugträd. Gamla och stora svartpopplar finns beskrivna från många delar av landet under 1800-talet, men störst och mest omtalad av dem alla var sannolikt ”Flugträdet i Ronneby” vars stam ska ha mätt elva meter i omkrets. Det var ett landmärke, beryktat för sin storlek redan under frihetstiden på 1700-talet. Trädet fick dessvärre stryka på foten när de styrande i staden ansåg att det stod i vägen för utvecklingen av hamnen. Det magnifika trädet, som fått sitt namn efter de bladlöss som förökade sig ymnigt i trädkronan, fick sprängas bort med dynamit.
Arvid Nilsson menade att de svartpopplar som traditionellt vuxit i Skåne tillhörde en och samma tidigt införda klon, en hanklon med tidigt utslående grönska och äggformad krona. På 1960-talet beskrev han hur fiskarna i Borstahusen norr om Landskrona fortfarande gjorde flöten av bark och trä från en kvarliggande svartpoppel vid citadellvallarna som fallit under den legendariska julstormen 1902.
Nya naturvärden
Popplar är användbara träd i kraft av sin snabba tillväxt men nya rön har visat att gamla exemplar också kan vara viktiga då de kan fungera som boplatser åt de många insekter som är beroende av gamla träd. Det är inte bara de bladlöss som en gång gjorde svartpoppeln känd som "flugträd" som trivs i gamla popplar. Nicklas Jansson på Länsstyrelsen i Östergötland har genomfört studier på poppelallén i Haddorp och där kunnat observera hur insektsarter beroende av såväl alm som ask funnit sig till rätta i träden, vars naturvärde därmed stärks. Alléer utgör viktig grön infrastruktur för den biologiska mångfald som är beroende av gamla träd.
Text: Erik de Vahl, februari 2022.
