Historisk humle från norra Sverige?

Öjebyns försöksstation utanför Piteå efterlyste och samlade in humle från norra Sverige 2015 och några av dessa har jämte andra nordliga fynd uppförökats och sålts med sortnamn. Två av dessa kloner. 'Böle', från Ön i Umeå och 'Tväråsel' från Övre Tväråsel utanför Älvsbyn, bevaras nu i Nationella genbanken och kan därmed också säljas med varumärket Grönt Kulturarv®!

Det kärva 1600-talet

Klimatet var mycket kärvt i Sverige när de storskaliga geometriska 1600-talskartor, som Poms inventeringar efter äldre svensk brukshumle utgick från, tillkom. De kungliga påbuden och ansträngningarna för att få landets bönder att odla mer humle innebar att lantmätarna i det tidiga kartmaterialet som finns bevarat av Riksarkivet noterade antalet humlestänger för gårdarna och ibland också ritade ut humlegårdarna på kartorna. Humle var en dyrbar gröda med viktiga konserverande egenskaper för det näringsrika öl som bryggdes för bland annat arméns försörjning. Att humlegårdar oftast saknas i materialet för norra Sverige kan ses i ljuset av det brev om humle som Drottning Kristina skrev 1647 med anledning av att de Ångermanländska bönderna beklagat sig över att "naturförutsättningarna" inte tillät odlade av tillräckligt med humle för att kunna skatta till kronan enligt lagen (s.k. humlegärd). Drottning Kristinas brev ger dem tillåtelse att istället betala humlegärden med andra varor.

Fortsatt odling

Betyder detta att humle inte odlats och använts norr om Medelpad? Självklart inte. Den småskaliga husbehovsodlingen har i nordlig tappning varit ämnad för svagdricka och husapotek, tågor till spånad och som karaktäristisk prydnad klättrandes vid farstukvisten. Men inte bara det. Kartmaterialet från sent 1600-tal och vidare fram över skiftesreformerna kan också visa att varmare tider innebar att även den norrländska humleodlingen på sina håll kom att bli allt mer utbredd. Här och var räckte skörden till och med till mer än byns egna behov.

Vid 1600-talets slut hade i princip alla gårdar i vissa Ångermanländska socknar en tillhörande humlegård. Inte sällan låg de samlade centralt nära gårdarna i byn men i vissa fall uppges de vara ofruktsamma och otillräckliga ens för det egna behovet. Trots uppskovet från kronan fortsatte alltså humle att odlas och antagligen hade byborna allt att vinna på att de inte framställdes som alltför bördiga när lantmätaren kom på besök. När den hårdnypade landshövdingen Per Abraham Örnskölds skrev ”Underdånig berättelse om Wester-Norrlands höfdingedöme til riksdagen 1769” blir det ju tydligt att han under sin tid vid ämbetet gått hårt fram för att se till att bönderna i Medelpad, Ångermanland och Jämtland ändå anlade humlegårdar i enlighet med lagstiftningen. Han framhöll att 707 bönder hade humlegårdar och endast 225 vid tiden ännu saknade sådana.

Landshövding Örnsköld driver på

Örnsköld pekar ut de jämtländska sockarna Hammerdahl och Revsund som särskilt framstående när det gäller humleodling. I det Jämtländska Hushållningsällskapets historiska jubileumsskrift 1817-1917 noteras att vissa ansträngningar för att främja humleodling gjordes vid 1800-talets mitt men den tidiga traditionen fångas kanske istället bäst i Fale Burmans anteckningar från 1700-talet. Burman reste runt i Jämtland och beskrev inte bara hur olika öl bryggdes, hur kåltäppor och kryddgårdar anlagts utan också hur humletågor användes till tömmar och fiskelinor samt hur humlegårdar anlades i Hammerdal vars prästgård enligt Burman länge haft ett gott öl som "inventarium". Hammerdals humlegårdar gödslades med nötdynga och rotskotten planterades i fåror plöjda i nord-sydlig riktning. Över de nermyllade rotskotten lades klappersten och ovanpå stenen lades boss från lin, svin eller hampa för att hindra ogräs innan slutligen gödseln tillfördes. Enligt Burman gjorde humlegårdar i och vid trädgårdar att "(…) ingen Mask på Buskar och andra Växter trifvas". Från Hammerdahls socken i Jämtland finns sorten 'Kråklund' insamlad. Den växte kvar vid gården och turerna kring humlegården gick att spåra i protokoll och kartmaterial från storskiftet 1787. Den bevaras idag i Nationella genbanken och i det lokala klonarkivet vid Jamtli. Den finns beskriven i boken "Humle i den svenska nationella genbanken" utgiven 2016. I boken presenterar Else-Marie Strese resultatet av den humle som under Sparrisuppropet samlades in och utvärderades av Pom vid Julita gård.

Mer norrländsk humle?

Det finns anledning att tro att fler nordliga fynd av relikthumle från humlegårdar kan göras. Till Abraham Hülphers ”Samling till en beskrifning öfver Norrland” från 1780 trycktes ett ”bihang” där den Ångermanländske lantmätaren Johan Thandbergson boende i Bjärtrå kom med kompletterande uppgifter, bland annat om traktens humleodling. Thandbergson skriver att humle allmänt odlas till eget behov och dessutom årligen säljs från Gudmundrå socken. ”bättre skötsel ock widsträcktare anläggningar, skulle äfwen för de andre socknar deraf gjöra en näring till penninge åtskomst” skriver han. De särskilt välavkastande humlegårdarna i Gudmundrå, som idag är en del av Kramfors, går att följa på skifteskartor från både 1700- och 1800-tal. Kanske finns här ännu kvarväxande relikthumle?

Nya insamlingar och sorter i handeln

Ett av de nya fynd som nu kan säljas som Grönt kulturarv hittar vi om vi reser vidare norrut längs kusten, till Västerbotten och Umeå. Humleodlingen på Ön, som idag är en stadsdel i Umeå, går att spåra i dokument genom 1700-talet. Den kvarväxande humlen hittades och samlades in av Johan Appelblad på Sävar Frö plant vid ett skogsbryn mellan de platser där två av Öns gårdar var belägna enligt en geometrisk avmätning genomförd 1709. På denna karta är humlegårdar utritade och angivna på kartan för flera av gårdarna, men nämns inte alls i texten. Från 1750 finns en specialjordebok bevarad och digitaliserad hos riksarkivet. I den går att se hur gårdarna på Ön och i de angränsande socknarna beskattades efter angivna humleskördar vid tiden.  På skifteskartan från 1783 finns inte humlegårdarna utmärkta men i texten om Ön, Österteg och Västerteg går att läsa: 

”Humlegårdar äro väl anlagda men otillräckliga, dock kunna des efter lag utwidgas”. En likartad uppgift finns även angiven på kartan för grannbyn Böle 1784. Humlen från Ön har spridits, sålts och odlats under sortnamnet ’Böle’ av Sävar Frö Plant och detta sortnamn behålls för den bevarade klonen trots att den samlats in från Ön.

Den andra norrländska sorten 'Tväråsel' flyttar oss än längre norrut och här kan odlingshistorien inte längre knytas till dokumentation i form av kartmaterial. Kriterierna för insamling och bevarande av brukshumle har varit strängare än för andra växtslag inom Poms inventeringar och belägg i historiska dokument har varit ett krav. Donatorn Britta hörde av sig till Öjebyn efter deras efterlysning 2015 och hennes berättelse, tillsammans med den nordliga proveniensen, gör att ett undantag är befogat.

Svagdricka till "slåttanna"

Britta berättade att humlen växer vid huset hennes morfar byggde som reträtthus på 1930-talet på Övre Tväråsel utanför Älvsbyn. Brittas mamma berättade att mormor Maria Eriksson (född Carlsdotter 1866) gjorde svagdricka på humlen som togs med ut till ”slåttanna” i juli. Man slog höet senare på den tiden och det var så slåttern kallades. Britta har själv inte bryggt någon svagdricka utan odlat vidare humlen som prydnad. Av tågorna på hösten har hon ibland gjort kransar. Brittas mormor och morfar var lantbrukare och hade en liten gård i Övre Tväråsel där de odlade spannmål; korn och havre och hade ängar för gräset, men ingen trädgårdsodling. Britta tror att humlen kan ha kommit till byn genom kronojägaren August Alexander Dahlberg från småländska Duvemåla som flyttade norrut på 1870-talet. Han introducerade lärk till bygden och hans son gifte sig senare med Britas faster. De prydsamma kottarna mognar relativt tidigt och vid Öjebyns försöksstation uppmättes en alfasyrahalt på 3,7. Detta är den nordligaste brukshumlen som samlats in för bevarande i Nationella genbanken och representerar här en småskalig tradition av husbehovsodling av humle i norr.

Text: Erik de Vahl, juni 2021