Haglunds favorit

Pom samlade in ympris av 'Haglunds favorit' vårvintern 2009. Sorten kommer att provodlas och utvärderas. Kanhända blir den ett av de inventeringsfynd som kommer att ingå i den nationella genbanken. Här är Allan Haglunds berättelse om hur äppelsorten upptäcktes av hans farföräldrar och kom att bli en släktklenod.

Rekonstruktion: Det är tidigt 1800-tal. Ovanför Hängasjöns utlopp i sydost dolde strandvegetationen den lilla obetydliga höjdrygg, där en ensam gran klamrade sig fast och som avskiljde mot det djupa kärret innanför. Med högvattnet som delvis genade över kärret kom äpplekärnan, glömde välja sida, fångades upp av de utspända granrötterna, pressades fram mellan dessa, in mot stammen. In under stammen. Karl XIV Johan regerade landet.

Upptäckten (fritt återberättad):

Den unga Anna Mahlberg trodde knappt sina ögon. Framför henne tronade en yvig gammal pattagran och i en ring runt grannen låg en brea av äpplen. I brittsommarvärmen hade alkärret hon nyss forcerat torkat upp så mycket att hon med tofflorna i handen kunnat ta sig igenom det. Visst var hennes Axel en god berättare med en ibland något livlig fantasi, men nog hade han sett både allvarlig och skärrad ut, när han bedyrade, att om inte "Skogssnuvan” helt förvänt synen på honom, hade han hittat hennes skafferi. En gran som bar stora, ljusgröna äpplen. Hon lyfte blicken och såg något röra sig. Ett äpple kom rullande nedför granens grenar, tog mark och rullade nästan fram till hennes fötter. Det var varmt och hon vara alldeles torr i munnen. Bara ett ögonblick tvekade hon. Aldrig hade ett äpple smakat ljuvligare. Så friskt och så saftigt. Inte var någon syn förvänd här inte!

Hon trängde sig mellan grangrenarna in till stammen utan att finna någon apel. Hon kikade runt stammen utan att finna det hon sökte. Nu famnade hon stammen, pressade sig hårt mot den och lät fingrarna löpa utefter banken. Hon nådde inte riktigt runt, men när fingertopparna närmade sig varandra utan att hon funnit minsta springa bultade hjärtat åter våldsamt. Nu närmade hon sig från norrsidan i stället men kunde fortfarande bara se en stam. Hon lade kinden mot den och lät blicken vandra uppåt grenvarv för grenvarv. Och där, 4 - 5 meter upp fann hon vad hon sökte: två stammar. Halvannan meter längre ned kunde hon nu, när ögon vant sig vid det halvskumma ljuset där hon stod, se att två kraftiga grenar inte var några grangrenar. De hade famnat granen från var sitt håll, när de sökt sig mot ljuset från söder mellan granens grenvarv. På sydsidan hade de snott sig runt varandra och låst fast apeln vid granen så hårt att denna sedan nedtill närmast vallat in apeln. Trädens framtid var nu gemensam. För varje grenvarv i granen som apeln passerade skickade den ut sina egna grenar mot ljuset. Tunga av äpplen lade sig apelns grenar ovanpå granens, som på så sätt kom att bära tyngden av frukterna. Osynliga såväl underifrån som från sidan. Endast ur fågelperspektiv gick de att se. Året var 1895 och Oscar II regerade Unionen.

Dokumentation:

År 1905 flyttade min farmor och farfar, Anna och Axel Haglund från Göteryd till Tärnhult i Traryds socken ca 1 mil från deras "hitteträd". Med i bagaget fanns ympris från det träd som min farmor intill sin död 1950 skulle hävda var "det godaste äpple som fanns". Två små vildaplar användes som underlag för förädlingen. År 1925 ympade farfar in sorten i ett tredje träd. Under 1940-talet var de två första stora, frodiga träd med mycket frukt.  Trots att de hade många andra äppleträd förblev sorten alltid mina farföräldrars favoritsort.

1939 köpte min far en villafastighet i Strömsnäsbruk. Den låg på sydsluttningen av en 10 meter hög rullstensås. Huset låg på tredje terrassen, trädgården på femte, åtta meter över gatan. Västra delen sluttade ytterligare 1 ½ meter uppåt. Här fanns ingen möjlighet att få någon matjord att stanna kvar, bara de centimeter som var bundna av en brunbränd gräsmattas rötter. Här planterades de första äppelträden. Den plana delen med öppen matjord behövdes under krigsåren på 40-talet för potatis- och grönsaksodling.

På en anskaffad vildapel ympade min farfar 1940 in sin favoritsort. Året efter ympades på samma sluttning tre vildaplar med Cox Pomona.  Efter 47 år såldes fastigheten. De tre Cox Pomonaträden hade då en höjd av 160 cm och en vidd mellan grenspetsarna på 120 cm. De gav dock alltid mycket frukt; två av träden vartannat år, det tredje vartannat. 2Haglund favorit" förmådde inte heller växa sig stort, ca 225 cm högt och ungefär lika brett. Men medan Cox Pomona-träden och f.ö. även två Flädie-träd, i samma del av trädgården, hade mer kräftved än frisk bark, fanns aldrig minsta sjukdomsangrepp på Haglunds Favorit. Inte heller några frostskador efter de svåra 40-talsvintrarna. Efterhand planterades fruktträd även i den odlingsbara delen av trädgården, sammantaget fjorton st, som jag fyllde med ymper av allehanda sorter.

För att bevara generna ympade jag 1986 in "Haglunds favorit" i en gren på två olika träd i min villaträdgård i Strömsnäsbruk och för säkerhets skull även i en grannes träd, då jag ympade om detta. Då en av mina döttrar 1986 köpte tillbaka gården i Tärnhult som då varit i annan ägo i 35 år, var båda de träd som ympades 1905 borttagna pga utbyggnad och ändrad vägdragning. Det träd som ympades 1925 stod kvar, men alla grenar utom en var avsågade pga att de inkräktat på utrymme för en körväg. Eftersom stammen hade både fläkskador och mekaniska skavsår med röta som följd, togs trädet bort 2008, men nu har sorten åter på småländskt sätt ympats in i nyplanterad vildapel.

Under de sista åren av 1980-talet letade jag febrilt efter sorten i olika trädgårdar och genbanker. Jag fick bl.a. tillåtelse att leta igenom allt som fanns i Alnarp och Balsgård. Ingenstans hittade jag någon sort som ens påminde om vad vi då kallade farfarsäpplet. När jag 1991 beklagade min mig för min då 88-åriga far, visade det sig att han besatt all den information jag saknade. Han visste både att det var en spontan frösådd och därmed unik sort samt var moderträdet fanns. Sista gången han varit framme vid trädet var i mitten av 1920-talet. Närmaste bostad var nämligen det torp vari hans farfar, knekten August Haglund, fått halvdelen som förläning. Av vad han visste förstod vi båda, att trädet inte skulle kunna finnas kvar, men vi for dit, fann ruinen efter soldattorpet och jag fick riktningen till trädet utpekad. Jag hade hoppats att när granen fallit och tagit apeln med sig skulle kanske ett rotskott ha ha slagit upp, men jag fann trots idogt letande inget sådant.

Frukten är plattrund, medelstor och tunnskalig med saftig frisk smak och en säregen arom som man, när man en gång smakat den, alltid kommer att känna igen. Färgen är ljusgrön och närmast vitnar vid mognad. Täckfärg saknas helt. Mer eller mindre rost på skaftsidan. Enstaka frukter kan ibland bli klara. Frukten är bäst när den kan plockas och ätas direkt från trädet. Den mognar successivt under ca fyra veckor med början någon vecka in i september.

Allan Haglund