En ny Svensk Äpple-sort

Herr Roman öfverlemnade till Föreningens Styrelse den 4 sistlidne December, såsom prof , några frukter af ett oäktadt äppleträd på Beateberg å Wermdön, nära Stockholm, hvilka frukter Hr Roman för sådant ändamål af Fru Hofrättsrådinnan Sophie A. Munthe fått emottaga. Denna äpplesort, som Hr Roman föreslagit att kallas Munthe's Rosenäpple, fann Styrelsen vara utmärkt välsmaklig samt till bordsfrukt särdeles användbar, och som derjemte trädet, hvaraf frukten blifvit hemtad, angafs vara både bördigt och härdigt, emottog Styrelsen med synnerlig tacksamhet Fru Munthe's benägna löfte om ympqvistar* af samma träd, i ändamål att föröka och sprida denna värderika nyhet för våra fruktträdgårdar.

Öfver den nya äpplesorten har Hr Roman afgifvit följande beskrifning, som Styrelsen beslutit att i Årsskriften införa.

"Beskrifning på Munthe's Rosenäpple

Moderträdet är en af de 60 vildstammar, som Kammarrättsrådet C.C. Munthe, Hofrättsrådinnan Munthe's aflidne fader, år 1807 i lifstiden, på Beateberg å Wermdön uppdragit från kärnor af en äpplesort, som man förmodar hafva varit den här i Stockholm allmänt så kallade ”grå Gyllen” (Lundströms s.k. ”Vintergylling”), samt sedermera derstädes utplanterat **. Trädet är starkt och fullt härdigt för klimatet, växer medelmåttigt fort, håller sig friskt och är rätt bördigt, samt gifver frukt nästan årligen. – Frukten synes närmast kunna hänföras till 2 klassen af äpplen, Rosenäpplen, enligt den berömde tyska Pomologen Dr. Diels indelning. Äpplet är temmeligen stort, i allmänhet af 3 tums bredd och derutöfver samt omkring ¼ tums ringare höjd; är till formen oftast något skeft, så att diametern i en direction är större än i en annan, den ena halfvan högre och större än den andra. Det har för öfrigt en behaglig parabolisk form, med bredare basis och mera afsmalnande mot blomkalken, hvilken sednare är medelstor och halföppen, sittande i en större fördjupning, som är omgifven af några rynkor eller köttsvulster, derifrån flera, mycket afrundade, olika höga och breda, ryggar utgå öfver hela frukten. Kalkröret är rymligt, koniskt, och nedgår nära intill kärnhuset, som är något stort och halföppet, samt innehåller för det mesta ofullkomliga kärnor. Stjelkhålan är temmeligen vid, djup och slät, litet strålformigt anlupen af rost; stjelken kort, ½ tum. – Fruktens bottenfärg är, vid full mognad och på frukter, som icke alls varit beskuggade, citrongul, eljest ljust gröngul, på solsidan skönt målad, streckad och punkterad med rosa-purpur och karmin, likväl aldrig så starkt, att ej bottenfärgen lyser igenom. Skalet är öfverdraget med ett fint doft, föröfrigt slätt nästan glatt men för känseln torrt. Punkterne å skalet äro nästan omärklige; vårtor eller mörka rostfläckar förekomma icke. - Frukten sprider vid mognadstid en stark aroma, tydligen påminnande om den så kallade ”grå Gyllen”, men mera angenäm än hos denna. Köttet, är hos en del frukter, gulaktigt, hos andra, mera grönaktigt hvitt, fint mört och saftigt, af en rätt hög vindrufvesmak med ringa syra, överträffande betydligt smaken af ”grå Gyllen”.

Frukterne mogna ej på en gång utan småningom från slutet af October till slutet af November, och kunna, väl förvarade, i allmänhet bibehållas till slutet av Januari eller början af Februari; vissna ej, men förlora redan tidigare något av sin utmärkta smak och aromatiska lukt. Äpplet är således en mycket tidig vinterfrukt och, såsom sådan, onekligen en af första rangen, särdeles användbar för bordet, och kommer väl sällan att begagnas av köket. Förtjenar, för trädets härdighet, sundhet och bördighet samt fruktens godhet, att allmänt spridas; men frukten bör, för att blifva rätt god, icke förr än nära den börjande mognadstiden tagas af trädet.

Det är ännu ej utrönt hvad jordmån och läge trädet företrädesvis älskar. Moderstammen har blifvit planterad i grop, med fyllnad af bättre jord, på en högre, temmeligen mager och stenbunden backe vid Beateberg, dock har denna backe, på ena sidan om trädet, under de senare åren, stundom varit uppgräfd och begagnad till potatisland, ehuru sällan gödslad. Omkring sjelfva trädet har en gång, för 6 à 7 år sedan, gödsel blifvit utströdd.

Stockholm i December 1848

Abr. Roman”

_____________________

*) Ympqvistarne hafva redan i slutet af Januari 1849 blifvit aflemnade.

**) Kammarrättsrådet Munthe hade hösten 1806 utsått kärnor efter en hel tunna frukt. Af den myckenhet plantor, som deraf uppkommo våren 1807 , hade han under sommaren bortplockat de fleste, men qvarlemnat omkring 200 stycken, som syntes honom gifva hopp om mesta duglighet. Bland dessa 200 unga stammar, hvilka på våren 1808 utsattes i särskild trädskola och derstädes sedermera utbildades till circa 5 fot högstammiga träd med kronor, hade han 1811 utmärkt 60 de vackraste och storbladigaste exemplaren, hvilka våren 1812 upptogos och på en äng vid Beateberg, utsattes i gropar, som året förut blifvit tillredde och fyllde med samlad äldre mylla af grästorf, spånor och andra växtämnen, blandad med brunnen boskapsspillning; och blevfo de härvid omgifna med kupor af väl gödslad mylla. Några få exemplar, som ej fått rum på den omnämnda ängen, hade dessutom blifvit utsatta på andra ställen i grannskapet. Det nu i fråga varande trädet är ett bland dessa sistnämnda. – Redan år 1814 började flera af de 60 unga träden blomma; år 1815 blommade alla, och 26 stycken af dem gåfvo frukter. Året derefter blommade åter alla, utom 2:ne, buro alla äfven frukter. År 1817 var förhållandet enehanda: fruktskörden blef endast större, uppgående nu till 2 ¾ tunnor. (Se vidare härom Kongl. Landtbruks-akademiens annaler för år 1817 , 5 årgång, 2 häftet, pag. 196),

Det förtjenar anmärkas: att ganska få af de 60 träden gifvit alldeles oduglig frukt, men att många deribland gifvit dels goda; dels åtminstone i hushållet, brukbara frukter; att en del gifvit sommarfrukter, andra tidiga eller sena höstfrukter och åter andra vinterfrukter; att några gifvit frukter som till smak, lukt och stundom äfven form och färg visat slägtskap med den förmodade äpplesort, hvaraf kärnorne till sådden blifvit tagne, men flere andra åter sådane, som varit alldeles olika moderfrukten, och deribland en, som gifvit verklige Reinetter. Flera af de i fråga varande 60 träden hafva under de senaste 10 till 20 åren bekommit brand eller andre sjukdomar, så att de gått ut; men af de qvarvarande äro de flesta ännu friska. Af den frukt, som dessa sistnämnda skördas, anses det i texten beskrifna Rosenäpplet till smaken vara den bästa.