Ett terosfynd i Lappmarken

Närvarande rosinventerare blev minst sagt överraskade då blommornas utseende och de spetsiga, blanka bladen visade att detta inte rörde sig om någon av de klassiska, härdiga gammalrosgrupperna utan om en okänd teros, en rostyp som knappast kan odlas ens i de sydligaste delarna av vårt land. Här dök den alltså upp i zon 7!

Hur rosen kom att hamna uppe i Lappland är ingen som vet. Första kända ägaren är Anna Sofia Vestman på gården Nymyrliden, inte långt från närmaste fjäll. Förmodligen hade hon någon gång fått rosens som gåva och sedan lyckats hålla denna vid liv som krukros. Anna dog 1932 och dottern Vera tog över ansvaret för rosen. På slutet av 60-talet fick Bo G Önell i Skarvsjöby den ovanliga rosen och har därefter fortsatt att vårda den ömt fram till idag. Han har dessutom sett till att sprida den bland vänner och bekanta – ett utmärkt sätt att bevara en gammal ros! För sina insatser belönades Bo med utmärkelsen Guldärtan 2008.

Terosorna odlades mycket i Kina och var en av de lyxartiklar som engelsmännen skeppade hem till Europa under 1700-talet. Flera förklaringar till att de kallas just terosor har lanserats, man vet bl.a. att sjömännen upplevde att de doftade te. Terosorna har sedan varit med i förädlandet av de moderna rosgrupper som vi känner till idag. De storblommiga, remonterande rosor som kom fram under andra halvan av 1800-talet kallades just ”tehybrider” Sorten 'La France' (1867) är den första i raden av dessa och anses vara den allra första moderna storblommiga rosen över huvud taget.

I rosornas egen tidräkning utgör år 1867 gränsen mellan gammaldags och moderna rosor.

Text och foto: Henrik Morin

Tidigare införd 2009