SLU-nyhet
Värmebehandling och tanniner kan öka proteinutnyttjandet hos idisslare
Publicerad: 13 mars 2013
Intresset för att använda närproducerat foder till idisslare är stort, inte minst i ekologisk produktion där det finns krav på hög självförsörjningsgrad. Till skillnad från det vanligen använda importerade sojamjölet innehåller svenska proteinfodermedel och protein i vallfoder en relativt låg andel vomstabilt protein. Det innebär att foderproteinet bryts ner för snabbt i vommen och utnyttjandet av proteinet blir lägre än om det bryts ner i tarmen.
En vanlig metod att skydda protein mot nedbrytning i vommen är värmebehandling av fodermedlet. Värmebehandlingen görs industriellt och både temperaturen och behandlingstiden är viktiga för att undvika att proteinet binds så hårt att det i stället blir onedbrytbart.
Fredrik Fogelberg vid JTI i Uppsala har en utrustning för värmebehandling / rostning som kan användas hemma på gården. Rolf Spörndly, SLU Uppsala, har i försök testat proteinnedbrytningen i vommen för åkerböna som rostades på JTI vid 165°, 185° och 205° i ca 5,5 minuter. För varje temperaturhöjning blev proteinet något mer vomstabilt och jämfört med obehandlad torkad böna kunde cirka 13 procent högre proteinvärde nås. Med samma metod testades även krossensilerad åkerböna och fick då istället ungefär 7 procent lägre proteinvärde jämfört med traditionell torkning. Krossensilerad åkerböna kan dock vara ett bra alternativ till torkad böna om det är dåliga skördeförhållanden.
En annan metod att minska nedbrytningen av proteinet i vommen är att utfodra idisslarna med så kallade kondenserade tanniner som finns naturligt i vissa fodermedel. Tanninerna binder till proteinet så att de bildar komplex som skyddas från nedbrytning i vommen. De flesta komplexen löses sedan upp i löpmagen. Bindningen kan ske både vid ensilering i silon och när idisslaren tuggar i sig fodret.
Torsten Eriksson vid SLU Uppsala har studerat om det går att förbättra svenska mjölkkors proteinförsörjning med käringtand i slåttervallen. Käringtand innehåller en relativt låg tanninhalt vilket kan vara positivt eftersom alltför hög tanninhalt kan göra att mer kväve går ut i träcken. I det tvååriga utfodringsförsöket jämfördes käringtand med vitklöver och man såg en viss tannineffekt med minskad våmnedbrytbarhet av protein och en avkastningsökning (mer mjölkprotein, tendens till mer mängd mjölk). Torsten fann även en sänkt fibersmältbarhet och högre mjölkurea med käringtand i foderstaten. Torsten drar avslutningsvis slutsatsen att det går att förbättra mjölkkornas proteinförsörjning med käringtand i vallen. Där avkastningen i vall med kärringtand är likvärdig andra vallblandningar är det positivt för kärringtand.