Sammanfattning

Senast ändrad: 17 juni 2020

Ekologisk produktion ger sannolikt mindre förluster av kväve till omgivande miljö än konventionell produktion. Den slutsatsen kan dras utifrån internationell forskning. Variation och osäkerhet är dock stora och lokala förhållanden samt lantbrukarens åtgärder på gården, både i ekologisk och konventionell produktion, har också stor betydelse. Lantbruket har en omfattande påverkan på våra vatten genom utsläpp av kväve och fosfor som bidrar till övergödning och syrebrist. Störst påverkan idag från lantbruket är kväveläckage från åkermark och ammoniakavgång från stallgödsel. Även fosforläckage från åkermark bidrar till övergödning.

Mindre förluster av kväve till omgivande miljö per ytenhet i ekologisk produktion – men variation och osäkerhet är stor

Forskningssammanställningar som bygger på studier främst i Europa och Nordamerika visar att kväveläckaget i genomsnitt är mindre från ekologiskt brukade arealer än från konventionella, om man räknat förlust per ytenhet. När det gäller övergödning så är det en i högsta grad lokal påverkan där det är viktigt att ha låga utsläpp per ytenhet. Den främsta orsaken till mindre förluster bedöms vara att den totala mängden kväve som tillförs ekologiska åkrar generellt är mindre än till konventionella åkrar.

 Även inom djurhållning har konventionell produktion oftast en större tillförsel av kväve till gårdarna via större inköp av foder och konstgödsel. En del kväve förloras genom kväveläckage till vatten och på djurgårdarna sker också en stor del av förlusterna i form av ammoniak från hantering av stallgödseln.

Resultaten från olika studier varierar stort, med många värden för skillnaden mellan ekologiskt och konventionellt som ligger långt från genomsnittet och det gör slutsatserna osäkra. Olika metoder att mäta eller beräkna förlusterna, fältmätningar eller beräkningsmodeller, ger också ofta olika resultat när man jämför ekologiskt och konventionellt.

Läs mer i avsnittet: Genomsnittligt mindre kväveförluster från ekologiska gårdar 


Svårt dra slutsatser om skillnader i fosforläckage mellan ekologiska och konventionella gårdar

Resultat från forskningen tyder på små skillnader i fosforförluster mellan ekologisk och konventionell produktion. Samtidigt är antalet studier få och variationen stor mellan studiernas resultat

Till skillnad mot den betydligt mindre gödslingen med kväve i ekologiska jämfört med konventionella odlingssystem i Sverige, är den genomsnittliga fosforgödslingen lika stor. Överskott av fosfor i gårdsbalanser i Sverige är mindre på ekologiska än på konventionella djurgårdar, men större på ekologiska växtodlingsgårdar. Överskott i balanser kan dock inte direkt översättas till risk för fosforförluster då fosforförluster beror bland annat på hur mättad jorden är med fosfor utifrån en historisk gödsling och även på jordart och klimatförhållanden.

Läs mer i avsnittet: Små skillnader i fosforförluster mellan eko och konventionellt


Gröngödsling och utegrisar kan ge ökad risk för växtnäringsförluster inom ekologisk produktion

Kvävefixerande baljväxter odlas både i konventionellt och ekologiskt lantbruk, men mer i ekolantbruket där biologisk kvävefixering är viktigt för att få in nytt kväve i odlingssystemet. På en del ekogårdar utan djur och i odlingssystem med frilandsgrönsaker odlas rena gröngödslingsgrödor, ofta ettåriga klöverblandningar som inte skördas utan plöjs ned för att tillföra kväve till jorden. Svenska fältförsök har visat att gröngödslingsgrödor gett stora förluster av kväve men aktuell forskning pekar dock på att utformningen av växtföljder och andra odlingsmetoder kan minimera kväveförlusterna efter baljväxter.

 I Sverige och många andra länder har ekologiska grisar tillgång till utevistelse, ofta på åkermark som är bevuxen med gräs och klöver som de både kan beta och böka upp. Det kan leda till kväveförluster både från den uppbökade växtligheten, från grisarnas gödsel och från kväverikt foderspill vid utfodringsplatser. Ett begränsat antal studier på grisproduktion visar dock mindre kväveförluster i ekoproduktionen räknat per hektar, och jämförbara eller större räknat per kg griskött. Det är samma relationer som i jämförelser av ekologiskt/konventionellt för andra köttslag.

Läs mer i avsnittet: Produktionsmetoder med ökad risk för växtnäringsförluster 


Lantbruket bidrar i hög grad till övergödning av våra vatten

Förhöjda halter av kväve och fosfor i vatten orsakar övergödning, vilket i sin tur kan orsaka syrebrist och därmed stor påverkan på det biologiska livet i vattnet.  I Sverige står jordbruket för lite mindre än hälften av de utsläpp av kväve och fosfor till haven som orsakas av människan. Jordbruket står också för nära 90 procent av de svenska ammoniakutsläppen

De utsläpp som ger upphov till övergödning är främst kväve och fosfor i tillgänglig form (nitrat och fosfat) som transporteras med vatten från åkermarken samt kväveföreningen ammoniak som avgår som gas från hantering av stallgödsel.

Enligt en rad internationella studier krävs en minskad total användning av nyproducerat kväve och fosfor i jordbruksproduktion globalt för att nå de globala miljö- och klimatmålen. För att minska tillförseln av nytt kväve och ny fosfor behöver en större andel av växtnäringen som tillförs återcirkuleras, till exempel genom att djurproduktionen integreras med växtproduktionen för att bättre utnyttja djurens gödsel, att öka effektiviteten i utnyttjandet av den växtnäring som tillförs och att näringen i livsmedelskedjans restprodukter återcirkuleras till jordbruket.

Läs mer i avsnittet: Källor till övergödande utsläpp från lantbruket

Sidansvarig: janne.nordlund.othen@slu.se