SLU-nyhet

Kött och mjölk från djur uppfödda på bete och restprodukter – ger det en hållbar kost?

Publicerad: 13 januari 2016

Att låta mängden naturbetesmarker och restprodukter från livsmedelsindustrin som vi människor inte kan eller vill äta styra hur mycket animaliska produkter som produceras, är det hållbart och hur mycket kött och mjölk skulle vi i så fall kunna producera i Sverige? I en vetenskaplig artikel har Elin Röös med flera tagit fram tre sådana kostscenarier: intensiv mjölkproduktion, extensiv mjölkproduktion samt köttproduktion med dikor.

Naturbetesmarker utgör värdefulla livsmiljöer för många hotade växt- och djurarter. Utan betesdjur skulle den biologiska mångfalden på dessa marker minska. Vi behöver därför ett visst antal betande djur för att hålla dessa marker öppna och för att behålla mångfalden. Försvinner djuren växer marken igen. Sedan 1850 har arealen av naturbetesmark minskat från två miljoner hektar till ca 450 000 år 2014.

Projektet utgick från vissa bestämda faktorer när kostscenarierna räknades ut. Bland annat skulle betesmarkerna användas för kött-, och mjölkproduktion. Grisar, höns och kyckling skulle födas upp på restprodukter. Åkermark används i första hand till mat och till vinterfoder för betesdjur samt spannmål som foderkomplement. Kosten fick inte heller uppta mer än 0,21 hektar åkermark per person och år. En yta som räcker till att producera mat till en befolkning på 13,5 miljoner människor på den svenska åkermarken.

Scenario 1 – Intensiv mjölkproduktion

Kor används för att producera maximal mängd mjölk per ko. Mjölkkorna äter mest ensilage, spannmål, bönor och raps. Kvigkalvarna betar naturbetesmarker och tjurkalvarna föds upp på stall eller åkerbete nära gården. Restprodukter från livsmedelsindustrin används för att föda upp grisar. I detta scenario behövs ca 1,8 miljoner nötkreatur, en ökning jämfört med i dag. I kostscenariot skulle vi bland annat kunna äta 150 g nötkött, 70 g fläsk och 2,4 liter mjölk per person och vecka. Inga ägg och ingen kyckling.

Scenario 2 – Extensiv mjölkproduktion

Mjölkkorna betar i större utsträckning, äter vallväxter men inget spannmål eller baljväxter. Alla ungdjur betar (tjurarna som stutar) och får ensilage och biprodukter vintertid. Restprodukter från livsmedelsindustrin ges till grisar, höns och kycklingar. Här behövs bara 870 000 nötkreatur för att hålla markerna öppna. I detta scenario kan vi bland annat äta 70 g nötkött, 320 g fläsk, 1 liter mjölk, 14 g fågelkött och 3 ägg per person och vecka.

Scenario 3 – Köttproduktion med dikor

I detta scenario får kalvarna dia korna istället för att vi tar hand om mjölken. Korna kan då i större utsträckning beta och vi behöver endast 540 000 betesdjur. Restprodukterna från livsmedelsindustrin används till grisar, höns och kycklingar. I detta scenario äter vi ingen mjölk eller mjölkprodukter. Vi äter 40 g nötkött, 330 g fläsk, 14 g fågel och 3 st ägg per person och vecka. Detta är det mest klimatsmarta alternativet eftersom antalet betesdjur är lägst.

Studien ger tre exempel på hur kosten kan se ut där vi begränsar antalet djur efter restprodukter och naturbete samt efter en fastställd yta per person och år. Resultaten visar på att det går att föda Sveriges befolkning och fler därtill med egen produktion samt bevara naturbeten och bryta den negativa trend för dessa som pågått i drygt 100 år.

Fakta:

Studien är en del av projektet Hållbar svensk proteinkonsumtion inom forskningsplattformen Framtidens lantbruk på SLU. En populärvetenskaplig version av artikeln går att hämta här.

Artikeln i sin helhet går att läsa här.


Kontaktinformation
Sidansvarig: Janne Nordlund Othén