Ettåriga baljväxter som grönfoder i Norrland

Kerstin Huss-Danell och Georg Carlsson vid SLU i Umeå respektive Alnarp har studerat odling i norra Sverige av de ettåriga baljväxterna åkerböna, ärt och vicker. Sådden till försöken skedde 7–9 juni på tre platser i Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Vid skörd av slumpmässigt utvalda smårutor cirka 8 veckor efter sådd, hade ärt bildat större biomassa ovan stubb än åkerböna och vicker. Det fanns även ett samband mellan biomassa och kvävefixering per areal för ärt och vicker.

Vid mer detaljerade undersökningar på Röbäcksdalen studerades enskilda plantors utveckling både ovan och under markytan och hur plantornas biomassa och kvävefixering förändrades under säsongen. Från början av augusti till början av september hade både biomassan och kvävefixeringen fördubblats. Men andelen av kvävet i plantorna som kom från kvävefixering (cirka hälften) var oförändrad, vilket visar att baljväxterna använde både markkväve och kvävefixering för sitt behov.

Vid skörd lämnades ungefär en femtedel av det fixerade kvävet hos ärt kvar i rötter och stubb medan omkring 80 procent fördes bort via skörden, enligt studien.

Resultaten visar att baljväxter gör nytta i växtföljden då kvävet som lämnas kvar blir tillgängligt för nästkommande grödor. Att odla baljväxter innebär även ett avbrott i växtföljder med fleråriga vallar. De proteinrika baljväxterna är ett värdefullt fodermedel, både som moget frö och som grönfoder.