Lokal förvaltning av fiskbestånd

Senast ändrad: 02 juni 2016
Frasse märkermini.jpg

I en ideal situation har man ett genetiskt distinkt bestånd som man fiskar på och fisket förvaltas separat från andra bestånd. Då är det relativt lätt att följa beståndens utveckling och reglera fisket så att de behåller sin livskraft.

I praktiken är detta sällan fallet, utan fisket och förvaltningen sker på stora geografiska områden med flera olika bestånd. En förvaltning som tar hänsyn till beståndsstrukturen bör ske på för varje art anpassade förvaltningsenheter, som bör innefatta områden inom vilka individerna har utvecklat liknande anpassningar.

Lämpliga enheter kan för arter med små genetisk skillnader vara ett helt havsområde. För arter med extrem genetisk variation eller andra viktiga skillnader i egenskaper kan ett mindre vattenområde som kan förvaltas nationellt, till exempel en älv eller en havsvik, vara förvaltningsenheten.

Syftet är att värna om enskilda bestånds särprägel och reproduktionsförmåga och att inte beskatta dem för hårt. Risken är annars att en viktig del av artens biologiska mångfald går förlorad genom att egenskaper som gör att fisken kan anpassa sig till ändrade miljöförhållanden försvinner. Det är också viktigt att ta beståndsstrukturen i beaktande vid skyddet av ett områdes produktionsförmåga.

{Accordion}{Accordion} 

Hur studerar vi fiskarters beståndsstruktur?


Det traditionella sättet att identifiera bestånd är att studera individers mätbara egenskaper, t.ex. antal gälräfständer, äggkaraktärer, lekbeteende och tillväxtmönster. En nackdel med dessa metoder är att det är omöjligt att skilja på om det rör sig om genetiskt betingade skillnader eller om skillnaderna är en effekt av miljön.

Märkning

Ett alternativt angreppssätt är att studera vandringsmönster genom märkning, antingen med naturliga märken, som till exempel förekomsten av områdesspecifika parasiter som indirekt avslöjar var fisken har varit, eller genom märkning av fångade fiskar som sedan släpps ut.

Märkningen kan ske genom att hela grupper individer märks på samma sätt (till exempel fenklippning av odlad laxfisk). Detta är bra för att kartlägga större rörelser och utbyten mellan bestånd. För att få information på individnivå görs studier där enskilda individer märks på ett unikt sätt och enskilda observationer av individerna registreras. Märkningsstudier ger mycket information om fiskarnas beteenden och beståndens dynamik men kan inte avgöra om skillnader mellan grupper av individer har en genetisk bakgrund.

Kemiska analyser

Modernare metoder för att skilja mellan olika bestånd bygger på kemiska analyser av vävnadsprover, i stort samma tekniker som används på kriminaltekniska laboratorier. Sedan sextiotalet har man använt enzymelektrofores. Enzymernas uppbyggnad har ärftliga variationer som gör att egenskaperna skiljer sig mellan fiskbestånd. Metoden är relativt enkel och billig, men den genetiska variationen hos enzymerna är ofta låg och skillnaden mellan små, hotade bestånd som redan förlorat en del av sin ursprungliga variation kan vara svår att upptäcka.

DNA

Den molekylärbiologiska utvecklingen sedan åttiotalet har givit en rad nya genetiska markörer som nu används i studier av beståndsstruktur. Alla bygger på analys av arvsmassans DNA-molekyler. Mikrosatelliter kallas DNA-segment som består av korta sekvenser som repeteras i en lång följd. Mutationshastigheten i sådana regioner av arvsmassan är hög. Längden på sekvensen av repetitioner i mikrosatelliter varierar därför mellan individer vilket gör metoden lämplig för exempelvis faderskapsanalyser.
Metoden är även lämplig för att studera beståndsstrukturer, och då jämför man frekvenser av olika längdvarianter mellan bestånd. Metoden är snabb och relativt billig och är nu den vanligaste för beståndsanalyser. En ytterligare fördel är att fisken inte behöver avlivas vid provtagningen. Det räcker med ett mycket litet vävnadsprov, till exempel någon mikroliter blod eller en liten bit av en fena.

Hur påverkar mänsklig aktivitet fiskbeståndens struktur?


Under lång tid har människan nyttjat fisk som födoresurs. Arkeologiska fynd visar att fisk förekom på menyn redan för 30 000 år sedan. Det moderna fisket är så omfattande att de flesta fiskar nu dör genom att bli uppfiskade istället för av naturliga orsaker.

Fiskets påverkan på bestånden är därför avgörande för om resursen skall kunna nyttjas uthålligt både på kort och på lång sikt. Många arter som är intressanta för oss människor, exempelvis lax och sill, har olika lekplatser för de olika bestånden medan uppväxtområden och födosöksområden kan vara gemensamma. När man fiskar på områden där flera bestånd blandas kan man normalt inte se skillnad på eller välja mellan de olika bestånden. Detta kan få till följd att vissa små bestånd fiskas för hårt och går förlorade.

Evolutionära effekter av fiske

Fiskets långsiktiga effekter på beståndsstrukturen handlar ofta om ett skevt beskattande. Ofta fiskar man på de största och mest snabbväxande individerna i ett bestånd. Effekten blir att det lönar sig för individerna att satsa på att växa långsamt och könsmogna tidigt. I praktiken innebär det att man riskerar att avla fram fisk med, ur fiskesynpunkt, dåliga egenskaper och skapar en minskad genetisk bas för framtida anpassning till miljöändringar.

Utsättningar

En annan mänsklig aktivitet som påverkar beståndsstrukturen är utsättningar av fisk och skaldjur. Utöver ekologiska effekter som exempelvis ökad konkurrens och smittspridning, kan utsättning av odlad fisk från andra bestånd än det lokala leda till att unika egenskaper späds ut och lokala anpassningar försvagas genom hybridisering. Att använda alltför få avelsfiskar vid odling kan i sin tur ge problem med inavel och förlust av genetisk variation.


Kontaktinformation

Ann-Britt Florin, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, Kustlaboratoriet, SLU
ann-britt.florin@slu.se, 010-478 41 22

Sidansvarig: anna.lingman@slu.se