SLU svarar på frågor om sill/strömming

Fiskbeståndens storlek bestäms av dels rekryteringen, det vill säga hur många ägg som kläcks och fiskar som överlever tills de uppnår fångstbar storlek, dels av dödligheten på äldre individer.

Faktorer som påverkar rekryteringen

• Mängden lekmogen fisk
  (framför allt när mängden ligger är under beståndets så kallade bärförmåga.)
  
  
• Tillgången till lekhabitat av god kvalitet
  Här kan till exempel övergödningen bidra till försämrad överlevnad för äggen.
  
  
• Variation i temperatur, salthalt och syre
  Kan påverka både överlevnaden för äggen och överlevnaden under det känsliga larvstadiet.
  
  
• Tillgång på föda
  Framförallt under det kritiska larvstadiet.
  
  
• Predation på ägg och larver
  Dödligheten i dessa livsstadier är stor.

Liksom för flertalet av de arter som fiskas är detaljerna om de processer som styr rekryteringen för sill/strömming ganskadåligt kända. Beståndsskattningarna visar dock att det generellt sett inte verkar vara problem med rekryteringen utan att det är dödligheten hos äldre fiskar som avgör hur mycket sill/strömming det finns.

Faktorer som påverkar dödligheten

• Fiske
  Det pelagiska trålfisket står för absoluta merparten av fångsterna. Kustfiskets och fritidsfiskets fångster utgör några få procent av totalen, och har därför mindre påverkan på bestånden.
  
  
• Naturlig dödlighet, inklusive predation
  Gråsälens föda domineras ofta helt av sill/strömming, och den äter betydligt mer sill/strömming än vad som fångas inom kustfisket. Eftersom sälen selektivt äter av de största individerna i beståndet bidrar den till att minska förekomsten av stor strömming.

  I och med att gråsälsbeståndet vuxit kraftigt – det finns dubbelt så många sälar idag än för 15 år sedan – samtidigt som tillgången till stor strömming minskar finns en risk för födobrist. Ett tecken på att det faktiskt råder födobrist idag är att sälarnas späcktjocklek minskat.

  Samtidigt som gråsälarna ses bli alltmer oskygga och av olika anledningar söker sig in i innerskärgården, där de kan skada känsliga lokala bestånd av exempelvis gädda. Det är möjligt att en ökad tillgång till stor strömming i ytterskärgården skulle minska sälens benägenhet att söka sig in i skärgårdarna, men det vet vi inte med säkerhet.

  Även fiskätande fågel såsom storskarv bidrar till den naturliga dödligheten, men i mycket mindre omfattning än sälarna. Sill/strömming är även viktig föda för annan fisk i ekosystemet.

  Förutom predation ingår även dödlighet orsakad av t ex sjukdomar och parasiter och miljöfaktorer i den naturliga dödligheten.

  ICES bedömer att den naturliga dödligheten har varit i paritet med, eller större än, fiskeridödligheten för beståndet i Bottniska viken, men att fiskeridödligheten är dominerande i centrala Östersjön.

Begreppet hållbart fiske inrymmer många möjliga tolkningar beroende på vilket perspektiv man har; på fiskets betydelse i samhället och på fiskens roll i ekosystemet. Det finns alltså inte bara en objektiv definition på hållbart fiske. 

Exempel på målkategorier är:

• Biologiska/ekologiska - t.ex. maximalt hållbart uttag (MSY), mängd/andel stor fisk eller intakta näringsvävar.
  
  
• Ekonomiska - t.ex. lönsamma företag, löner för dem som fiskar
  
  
• Sociala - t.ex. sysselsättning i glesbygd, småskaligt fiske
  
  
• Säker livsmedelsförsörjning- t.ex. Sverige/EU skall öka självförsörjningsgraden för den fisk vi konsumerar

Alla mål kan inte uppnås samtidigt

Alla dessa mål ingår i någon form i gemensamma fiskeripolitiken, men delar av dem återfinns även i exempelvis EU:s havsmiljödirektiv, FN:s hållbarhetsmål, liksom i de nationella miljömålen. Målformuleringarna kan variera beroende på var de uppträder, och de är inte alltid heller samstämmiga. Olika kombinationer av mål kan därmed vara svåra att förena. Ibland är de till och med oförenliga.

Det uppstår alltså målkonflikter. Det kan till exempel vara svårt att kombinera ett ekonomiskt mål om att maximera fiskets lönsamhet, med ett socialt mål om att maximera fiskets sysselsättningsnivå.

På motsvarande sätt kan det vara svårt att förena det biologiska målet om ett fiske enligt MSY (Maximum Sustainable Yield, dvs. maximalt hållbart uttag) med att tillgodose god tillgång på stor strömming längs kusten.

Maximalt hållbart uttag (MSY) härstammar från 1900-talets första hälft och är i första hand ett teoretiskt koncept om hur uttag av fångst långsiktigt kan maximeras utan att riskera beståndens återväxt.

Konceptet bygger på att tillväxten i en population är täthetsberoende: när antalet fiskar i ett bestånd minskar till följd av fiske kommer tillväxthastigheten på de kvarvarande individerna att öka. Samt på att så länge man ser till att en tillräckligt stor mängd lekmogen fisk finns kvar så garanteras återväxten.

Viktigt att veta om MSY

• MSY syftar till att maximera uttaget av enskilda fiskbestånd ur havet, utan att riskera beståndets långsiktiga reproduktionsförmåga (lekbiomassa).
  
  
• Fiske vid MSY innebär normalt att beståndets storlek är mindre än hälften av storleken av ett helt ofiskat bestånd.
  
  
• MSY beror på fiskets storleksselektivitet, dvs. hur fisket påverkar olika åldersklasser. När man beräknar MSY för ett specifikt fiskbestånd, utgår man från nuvarande uttag och storleksselektion som sker i fisket.
  
  
• MSY-värdet är inte statiskt, utan påverkas av flera faktorer som förändras över tid, som till exempel ekosystemets och artens produktivitet (tillväxt), dödlighetsfaktorer utöver fisket självt (predatorer, sjukdomar mm), samspel mellan arter i ekosystemet, och i vilken mån den framtida föryngringen är beroende av mängden vuxen fisk. Dessa faktorer kan förändras över tid och behöver regelbundet granskas.
  
  
• En annan faktor som påverkar hur stort ett fiske kan vara vid MSY är ett bestånds referensvärden. Ett bestånds referensvärden påverkas också av ekosystemets och artens produktivitet (tillväxt), dödlighetsfaktorer utöver fisket självt (predatorer, sjukdomar mm), samspel mellan arter i ekosystemet. Därför kan även referensvärdena för ett bestånd förändras över tid, och ingående parametrar behöver granskas regelbundet.
  
  
• Fiske vid MSY innebär ofta att ett bestånds storleksstruktur förskjuts mot mindre storlekar vilket har att göra med att ökad dödlighet generellt minskar chansen att bli gammal men beror också på att fisket ofta riktas på större och äldre individer.
  
  
• MSY-begreppet i sig ger ingen vägledning om fisket bör ske på ungfisk eller vuxen fisk, dvs. begreppet inbegriper inte någon förutsättningslös optimering av hur ett bestånd bör beskattas. Detta innebär att ett fiske som enbart sker på ung fisk mycket väl kan ske inom ramen för MSY likväl som ett fiske som enbart beskattar vuxen fisk. Skillnaden mellan dessa två MSY-scenarion är dock att de kännetecknas av olika optimal fiskeridödlighet, olika beståndsstorlekar, olika ålders-/storleksstruktur i beståndet och olika stora långsiktiga fångstuttag.
  
  
• I praktiken sker dock de flesta fisken på ett sätt som gör att dödligheten ökar med storlek på fisken (man undviker t ex ofta att fånga ungfisk), vilket innebär att man minskar andelen storvuxen fisk i bestånden. En konsekvens av dagens MSY-baserade förvaltning av sill/strömming (och de flesta andra kommersiella arter) är därmed att mängden stor fisk minskar.

MSY (Maximum Sustainable Yield, maximalt hållbart uttag) är en tolkning av biologisk hållbarhet som fått stort genomslag, framför allt efter FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg 2002. Som en följd av Johannesburgsdeklarationen åtog sig EU och dess medlemsländer, tillsammans med många andra länder världen över, att upprätthålla och restaurera fiskbestånd på nivåer som kan producera MSY senast 2015.

Den då gällande EU-gemensamma fiskeripolitiken (GFP) saknade specificerade mål utöver att "säkerställa att levande akvatiska resurser utnyttjas på ett hållbart sätt i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende" samt att försiktighetsansatsen skall tillämpas (Rådets förordning (EG) 2371/2002). Ett par år senare föreslog EU-kommissionen en plan för hur MSY skulle tillämpas i förvaltningsplaner inom EU, och med start 2007 började MSY-målet gradvis tillämpas i samband med EU-kommissionens förslag till förvaltningsplaner för olika bestånd och områden.

2013, i samband med den senaste reformen, blev MSY ett centralt och uttalat mål i den gemensamma fiskeripolitiken (Artikel 2.2 av Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) 1380/2013)

SLU Aqua (Fiskeriverket) förordade andra hållbarhetsmål

SLU Aqua, som på den tiden utgjorde dåvarande Fiskeriverkets FoU-avdelning, påpekade i sitt yttrande om kommissionens förslag att MSY-konceptet hade brister. Helst ville man istället se alternativa hållbarhetsmål, såsom MEY (Maximum Economic Yield) eller det mer konceptuella ESY (Ecologically Sustainable Yield), som båda inbegriper lägre fiskeridödlighet och större beståndsstorlekar än MSY.

Lägre fiskeridödlighet ökar dessutom andelen större/äldre fisk i bestånden, Att fiskbestånd kännetecknas av en hög andel stor och äldre fisk utgör ett centralt förvaltningsmål inom havsmiljödirektivet som idag inte är implementerat inom fiskförvaltningen.

Men FoU-avdelningen såg ändå förslaget som ett steg på vägen ur EU:s dystra historik där avsaknaden av tydliga förvaltningsmål kontinuerligt lett till mer eller mindre godtyckliga beslut om tillåtna fångster som regelmässigt var långt större än de vetenskapliga råden - och tillika långt över MSY. 

Och det har ändå blivit bättre. År 2004 bedömdes att 76 % av EU:s bestånd överfiskades i relation till MSY, och att dödligheten orsakad av fiske vanligen var dubbelt så stor som den borde vara enligt MSY. Även om problem kvarstår är situationen för EU:s bestånd generellt mycket bättre idag (ca. 32 % av bestånden överfiskades 2022).

MSY - det operativa biologiska målet

I den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) finns det även mer generella målformuleringar om miljömässig hållbarhet som att uppnå nytta i ekonomiskt, socialt och i sysselsättningshänseende samt att bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen. I praktiken påverkar de här generella målen visserligen den reella fiskeripolitiken och förvaltningen, men vad gäller biologiska mål är MSY det operativa målet.

EU:s fiskeripolitik specificerar också ekosystemansatsen som ett av delmålen (art 2.3) utöver MSY. Med det menas att negativ påverkan av fiske på de marina ekosystemen skall minimeras. Här hänvisas främst till andra miljödirektiv t.ex. havsmiljödirektivet, som specificerar mål och kriterier för vad som krävs för att havet ska uppnå god miljöstatus.

Havsmiljödirektivets delkriterier för kommersiella fiskarter:

• Fiskeridödligheten (den mängd fisk som fångas av fisket) ska vara tillräckligt låg (under ett gränsvärde enligt MSY; Fmsy) för att inte beståndet ska bli för litet
  
  
• Lekbiomassan, dvs. mängden lekmogen fisk i beståndet, måste vara tillräckligt hög så att återväxten tryggas (över ett gränsvärde för Bmsy).
  
  
• Fiskbestånden ska ha en sund ålders- och storleksfördelning

De två första av dessa kriterier och beräkningar av fiskeridödlighet och lekbiomassa är standardleveranser i den löpande rådgivningen om fångstråd (kvoter) som internationella havsforskningsrådet, ICES tar fram till EU-kommissionen och medlemsländerna.

När mål är svåra att integrera...

Det tredje delkriteriet, det om storleksfördelningen, har däremot visat sig vara svårare att tillämpa. ICES bedömde 2017 att sambandet mellan beståndsstatus och storleksstruktur inte är tillfredsställande klarlagt. Efter en ny serie av möten fastslog ICES 2024 igen att de inte kunnat identifiera vetenskapligt baserade indikatorer och tröskelvärden för när ett bestånd övergår från en sund/önskad till en osund/oönskad ålders- och storleksstruktur.

Detta är bakgrunden till att frågan om beståndens storleksstruktur idag varken efterfrågas av EU eller hanteras av ICES i den löpande vetenskapliga rådgivningen, trots att havsmiljödirektivet beslutades av EU redan 2008.

Implementeringen av en bredare och mer ekosystembaserad ansats i fiskeripolitiken har alltså initierats, och det finns definierade förvaltningsmål. Men eftersom målen inte är fullt integrerade i den etablerade rådgivningen så fokuserar EU-kommissionen, liksom beslutsfattarna i de enskilda länderna, på MSY-målet.

Generellt gäller att lagstiftning om fiske och havsmiljö inom EU beslutas gemensamt av EU-rådet (ländernas ministrar) och EU-parlamentet på basis av lagstiftningsförslag från EU-kommissionen.

Men det finns ett viktigt undantag; de årliga fiskemöjligheterna (kvoterna) beslutas av EU-rådet ensamt på basis av kommissionens förslag, som i sin tur utgår från den gemensamt beslutade lagstiftningens krav.

För svensk del betyder detta att regeringen (landsbygdsministern) är ytterst ansvarig för Sveriges ståndpunkter när fiskekvoterna förhandlas i EU-rådet. Sveriges ståndpunkter baseras bland annat på underlag från Havs- och vattenmyndigheten (HaV), vilka i sin tur baseras på ICES rådgivning men ibland även på ytterligare biologiska kunskapsunderlag och råd från SLU Aqua. HaV värderar även annan kunskap och synpunkter och gör egna bedömningar i sina underlag till Regeringskansliet.

MSY - ett mål som är svårt att förändra

Eftersom detaljformuleringar i gemensamt beslutade rättsakter är väldigt styrande så finns det begränsat utrymme för andra måltolkningar än MSY i nuläget. MSY-målet har dessutom beslutats i sedvanlig demokratisk ordning genom den senaste reformen av EU:s fiskeripolitik. En förändring eller anpassning av MSY-målet måste alltså också ske via politiska beslut i EU.

Sveriges rådighet är begränsad

Den gemensamma fiskeripolitiken är ett område där EU har exklusiva befogenheter, vilket betyder att EU har ensamrätt att stifta lagar. Medlemsländerna kan då bara tillämpa lagstiftningen, om inte EU har gett dem tillstånd att anta vissa lagar själva. Detta betyder att Sverige inte ensamt kan bestämma viktiga aspekter i hur bestånden skall förvaltas.

För att få verklig effekt på bestånd som förvaltas gemensamt (såsom sillen/strömmingen i Östersjön) måste beslut tas EU-gemensamt. Något förenklat; Sverige kan alltså inte ensamt bestämma hur mycket som får fiskas, vilka redskapsregler som gäller eller vilket minimimått en viss art måste ha. Däremot bestämmer Sverige ensamt över vem som får utnyttja Sveriges kvoter.

Sverige har också vissa utökade befogenheter närmare kusten. Här kan Sverige införa vissa regler, men de får inte vara mindre långtgående än det EU-gemensamma regelverket. Reglerna får inte heller diskriminera fiskare från grannländer som har rätt att fiska där.

Det finns alltså möjligheter för Sverige att bestämma egna regler för fiske i kustvattnen (innanför 12 nautiska mil från kusten), men detta kräver i så fall en översyn av avtalen med de grannländer som i nuläget har rätt att fiska där. HaV är expertmyndighet för dessa frågor.

Fångstråden baseras på modeller där man uppskattar hur mycket fisk av olika åldrar det finns inom respektive förvaltningsområde och nivån av lekbiomassan och fiskeridödligheten i förhållande till de fastställda referenspunkter som finns för dessa.

För dessa beståndsskattningar nyttjas information både från yrkesfisket (mängd, storlek och ålder på fisken i olika delområden) och från vetenskapliga ekolodsundersökningar och provtrålningar. Med dessa fiskerioberoende undersökningar skattar man förekomsten av fisk av olika storlek och ålder i hela förvaltningsområdena. Alla länder runt Östersjön bidrar till denna datainsamling och till de beståndsskattningar som sedan görs gemensamt av forskare från de olika länderna i ICES regi.  

Inom ramen för ICES-samarbetet sker årligen ett hundratal olika arbetsgruppsmöten, workshops och konferenser kring olika teman och uppgifter. Många arbetsgrupper är av tillfällig karaktär medan några är mer permanenta. Vissa arbetsgrupper har mer öppna uppgifter, medan andra har betydligt mer preciserade uppgifter med tydligare leveranskrav. Ett exempel på permanenta grupper med tydliga leveranskrav är de som hanterar beställningar om fångstråd för olika bestånd (beståndsuppskattningsgrupper).

WGBFAS - har koll på Östersjöbestånden

Fångstråden för sill/strömming arbetas fram av beståndsarbetsgruppen för Östersjön som heter WGBFAS (Baltic Fisheries Assessment Working Group) och som består av vetenskapliga experter från alla Östersjöländer. För svensk del är det i huvudsak experter från SLU Aqua som deltar men under åren har ibland även andra universitet deltagit. Bemanning av ICES arbetsgrupper beslutas av respektive land. Allt arbete inom ICES finansieras av respektive land.

WGBFAS möts i april varje år och under mötet görs en beståndsuppskattning, baserad på tidigare överenskommen och kvalitetssäkrad metodik, data från fiskets fångster, från standardiserade gemensamma årliga vetenskapliga undersökningar och från tillgänglig forskning.

Omfattande granskning av oberoende experter

Beståndsuppskattningen resulterar i ett utkast till fångstråd för nästkommande år. Detta råd från arbetsgruppen (inklusive all metodik och beräkningar bakom) granskas i sin tur av oberoende experter i en så kallad ADG (Advisory Drafting Group). ADG:ns utlåtande går sedan vidare till ICES rådgivande kommitté (ACOM) för slutlig kvalitetsgranskning och godkännande. ACOM består av en permanent grupp av seniora experter från medlemsländerna och leds av en ordförande anställd av ICES.

Utöver denna årliga rådgivningsprocess sker också regelbundna översyner (3-5 års intervall eller tätare om behov identifieras) av kunskaps- och dataunderlag och metoder i särskilda så kallade benchmarkmöten. Dessa syftar till att ständigt förbättra och kvalitetssäkra rådgivningen och lägga fast vilka metoder och data som skall användas fortsättningsvis. Även benchmarkprocessen granskas av oberoende experter.

ADG-möten och benchmarkmöten är öppna för externa observatörer.

Läs mer om ICES - och SLU Aquas roll

Efter processen kring framtagande av rådgivning inom ICES offentliggörs fångstråden. För Östersjöbestånden sker detta normalt i slutet av maj varje år. (Västerhavsbestånden cirka en månad senare.)

Dessa råd tillämpas sedan av EU-kommissionen som tar fram ett förslag till kommande års fiskemöjligheter, som i sin tur dryftas inom och mellan medlemsländerna. Under oktober månads möte i EU-rådet för jordbruk och fiske, förhandlas och fastställs sedan nästa års fiskemöjligheter (kvoterna) för Östersjöbestånden (i december för Västerhavet).

De beslutade kvoterna fördelas sedan mellan länderna enligt en fast procentandel per bestånd. Denna andel ligger fast mellan år och brukar benämnas den relativa stabiliteten. 

Läs mer om processen från datainsamling till kvotbeslut

Om förvaltning av EU:s fiskbestånd (på Europeiska rådets webbplats)

Även om kunskapen om de marina ekosystemens funktion utvecklas kontinuerligt så finns det fortfarande stora kunskapsluckor, och det gäller även frågor som rör de kommersiella fisk- och skaldjursbestånden.

För sillens/strömmingens del har vi till exempel dålig kunskap om förekomst och utbredning av lokala lekbestånd och dessa bestånds vandringsmönster. Förvaltningen sker, mycket av praktiska skäl, på havsområdesnivå där till exempel hela centrala Östersjön utgör en förvaltningsenhet och Bottniska viken en annan. Därmed vet vi inte hur fisketrycket påverkar sådana lokala bestånd, även om fisketrycket på havsområdesnivå bedöms vara på en hållbar nivå.

Alla medlemsländer kan nyttja ICES för rådgivning

I Sverige och EU gäller att fiskbestånd skall förvaltas med bästa tillgängliga vetenskaplig rådgivning som grund. De huvudsakliga instrumenten för denna rådgivning är via den EU-gemensamma datainsamlingen (DCF - där länderna samlar in data via koordinerade expeditioner samt från fiskets fångster och rapportering), i kombination med ett avtal mellan EU-kommissionen och ICES om löpande, vetenskaplig rådgivning.

ICES levererar också rådgivning av engångskaraktär, både till EU-kommissionen och andra klienter. Alla ICES medlemsländer, inklusive Sverige, kan själva utnyttja ICES för rådgivning utifrån egna frågeställningar. Sverige kan alltså ge ICES i uppdrag att fortsätta arbeta för att integrera konkreta mål gällande fiskbeståndens storleksstruktur med dagens MSY-baserade förvaltning.

Det skulle också kräva att Sverige nationellt prioriterar detta, inkl. den forskningsunderbyggnad som behövs, och deltar i det arbete som krävs. ICES är nämligen en samarbetsorganisation med ytterst begränsade egna analys- och personalresurser. Det är ICES medlemsländer som själva finansierar sina experters deltagande, och det praktiska arbetet styrs till stor del därför av medlemsländernas prioriteringar och engagemang.

Vad är försiktighetsansatsen?

Försiktighetsansatsen innebär i det här sammanhanget att förvaltning som kan påverka naturen och naturresurser inkluderar en marginal för kunskapsbrist, till exempel om hur fisket påverkar ett bestånd.

Kunskapsbrist kan inte tas som intäkt för att inte göra något, till exempel om det finns misstankar om att fiskets påverkan är negativt för beståndet i fråga (eller i förhållande till någon annan aspekt). Samtidigt innebär beslut om åtgärder normalt avvägningar av risker. Det är därför viktigt att analysera att en föreslagen åtgärd utifrån en försiktighetsansats inte riskerar få andra lika allvarliga eller allvarligare effekter på andra delar av ekosystemet.

Det är förvaltningen (riskhanteraren) som skall tillämpa försiktighetsansatsen när kunskapsläget är osäkert. Forskningens (riskvärderarens) roll är att undersöka och kommunicera sådana osäkerheter och avvägningar och dess konsekvenser samt söka finansiering för och utföra forsknings- och utvecklingsarbete för att bredda kunskapsbasen som förvaltningen vilar på.

Begreppet maximalt hållbart uttag (MSY) härstammar från 1900-talets första hälft och är i första hand ett teoretiskt koncept om hur uttag av fångst långsiktigt kan maximeras utan att riskera beståndens återväxt.

Konceptet bygger på att tillväxten i en population är täthetsberoende: när antalet fiskar i ett bestånd minskar till följd av fiske kommer tillväxthastigheten på de kvarvarande individerna att öka. Så länge man ser till att en tillräckligt stor mängd lekmogen fisk finns kvar så garanteras återväxten.

För att säkerställa att lekbiomassan (spawning stock biomass, SSB; den totala vikten av alla fiskar som reproducerar sig i ett bestånd) är tillräckligt stor använder man sig av miniminivåer. Miniminivåerna har två referenspunkter: en som kallas biomassagräns (biomass limit) Blim och en som kallas försiktighetsgräns (precautionary biomass limit) Bpa.

Biomassagränsen, Blim, är den lägsta nivån som ett bestånd kan tillåtas sjunka till. Under den nivån antas beståndet vara så litet att dess förmåga att producera ungfisk kraftigt minskar. Det betyder i förlängningen att hela beståndets framtid är i fara. I allra värsta fall kan beståndet fiskas ut till den grad att det aldrig kan återhämta sig till tidigare nivåer.

Uppskattningar av bestånd är alltid osäkra och så är också fallet när det gäller att fastställa biomassagränsen, Blim. För att ta hänsyn till den naturliga osäkerheten och skapa en buffert sätts en försiktighetsgräns ovanför biomassagränsen, Bpa. Kopplat till Bpa används en till försiktighetsgräns, Btrigger (ofta är Btrigger samma som Bpa), som är den lekbiomassanivå där fisket bör minskas. För att undvika att lekbiomassan minskar till nivåer under Blim ska alltså fisket minskas redan när lekbiomassan bedöms vara lägre än Btrigger.

Här nedan visas ett exempel på hur ett diagram över utvecklingen av ett lekbestånds storlek över tid kan se ut. I detta fall visas sillen i centrala Östersjön.

Även för fiskeridödligheten (F; mängden fisk som fångas och dödas av fisket) sätts maximumnivåer, med referensvärden. Om ett bestånd fiskas över nivån Flim, är sannolikheten hög att beståndets lekbiomassa reduceras kraftig och rekryteringen av ungfisk är i farozonen. Även för fiskeridödligheten finns en försiktighetsgräns, Fpa.

Här nedan visas ett exempel på hur ett diagram över hur utvecklingen av fiskeridödligheten över tid kan se ut. Också I detta fall visas sillen i centrala Östersjön.

Förkortningar

MSY = Maximal hållbar avkastning: Den maximala mängd fisk som kan fiskas från ett bestånd samtidigt som man lämnar kvar tillräckligt med fisk för att beståndet ska utvecklas hållbart.

SSB = lekbiomassa: Mängden fisk som är könsmogen och kan producera ungfisk

B = biomassa: Den totala vikten av ett fiskbestånd

Rekrytering = Tillflödet av ny fisk

MSY Btrigger = Om biomassan når denna nivå måste ICES rekommendera åtgärder som återställer lekbiomassan till en nivå som är långsiktigt hållbar.

Bmsy = Ett bestånds biomassa kan inte bli hur stor som helst. Bmsy är den biomassa som ger maximal hållbar avkastning.

Blim = Om beståndets biomassa hamnar under denna nivå är det stor risk för minskad rekrytering.

Bpa = Försiktighetsnivå för att undvika Blim. Så länge beståndets biomassa är över Bpa anses risken för nedsatt rekrytering som låg. 

F = fiskeridödlighet: Den andel av beståndet som dödas av fiske.

Fmsy = Det fisketryck som på lång sikt kan ge maximal hållbart uttag, MSY. Fiske på den här nivån bedöms som hållbart.

Flim = Om ett bestånd fiskas över denna nivå kommer beståndets biomassa att reduceras kraftigt och hamna under Blim. 

Fpa = Försiktighetsnivå för att undvika att hamna på Flim. Om fisketrycket når Fpa måste förvaltningsåtgärder göras i syfte att skydda beståndet. 

Flera faktorer är orsaken till rådet om ökade fiskemöjligheter för 2025 för sillbeståndet i Egentliga Östersjön. Sammantaget beror det på en kombination av en ökande lekbiomassa och en uppskalning av lekbiomassan jämfört med fjolårets bedömning.

Ökningen av lekbiomassan är resultatet av ett minskat fiske de senaste två åren och relativt stora inkommande årsklasser (ungfiskar) 2022 och 2023. I förra årets bedömning var kullen av ungfiskar som föddes 2022 något underskattad. Detta, plus att sillarna/strömmingarna överlag hade en högre vikt vid en specifik ålder under 2023 än vad som antosg förra året, har lett till en uppskalning av biomassan.

Den här lite större årsklassen sillar/strömmingar som föddes 2022 leder till en ökad lekbiomassa 2025 som i sin tur resulterar i en ökad fångstmöjlighet. Eftersom utgångsläget för beståndets biomassa är på en låg nivå, och förra årets råd var 52 549 ton, vilket var det lägsta sedan 1988, blir en ökning av rådet till 125 344 ton procentuellt hög. Rådet om 125 344 ton är det högsta sedan 2021, då det låg på 173 395 ton.

Det bör noteras att det som antas för ungfiskproduktionen 2023 och 2024 i framtidsprognoserna är osäkra eftersom faktiskt information saknas, men likt allt i ICES arbete bygger det på den bästa tillgängliga vetenskapen.  

Ett det finns utrymme för ett ökat fiske i centrala Östersjön kan tyckas motsägelsefullt, när många samtidigt vittnar om att strömmingen minskat kraftigt i skärgården. Att kustfisket och fritidsfisket rapporterar att fångsterna minskat beror delvis på att förekomsten av stora individer har minskat, vilket också fortsatt syns i ICES senaste analyser. ICES ramverk för råd om fiskemöjligheter ger i dagsläget inte heller beståndets biomassa tid för återhämtning från fiske efter att det varit på en låg nivå (Blim).

ICES senaste råd för sill/strömming i Egentliga Östersjön (31 maj 2024)

Forskare på SLU kommenterar ICES råd för fisket i Östersjön (Nyhet, 31 maj 2024)

I Bottniska viken bedöms beståndet generellt ha minskat under de senaste 30 åren sedan toppnoteringarna under mitten på 90-talet, parallellt med ett ökat fiske. Strömmingen i Bottniska viken har ur ett MSY-perspektiv historiskt sett inte fiskats särskilt hårt, så en minskande lekbiomassa i takt med ett ökat fiske är ett förväntat resultat av en förvaltning mot MSY.

Under de senaste åren har fångsterna och fiskemortaliteten dock minskat, utan någon positiv respons i ökad lekbiomassa. Fångstrådet från ICES för Bottniska viken har därför skjutits fram då referensnivåerna (se avsnitt om ICES fångstråd) ska uppdateras utifrån nuvarande ekologiska situation och kunskapsläge om beståndet. Eftersom ICES fångstråd baseras på den bedömda lekbiomassanivån i relation till referensnivåerna, kan inte fångsrådet ges innan referensnivåerna är fastställda.

Trålning är som grundregel förbjudet närmare kusten än 4 nautiska mil utanför baslinjen i svenska delen av Östersjön. Att begränsa fisket närmare kusten genom att flytta ut trålgränsen, alternativt att inrätta fredningsområden, kan bidra till att skydda lokala lekbestånd genom att sill/strömmingen skyddas i de områden där den ansamlas inför lek. Man skulle alltså inte i första hand uppnå en minskning av fiskets fångster, utan ett skydd av fisken när den vistas i speciellt känsliga områden.

Eftersom kunskapen om sillens/strömmingens vandringsmönster är begränsad är det oklart hur väl en sådan åtgärd skulle skydda fisken i praktiken och vilken effekt en utflyttning kan förväntas ha på mängden stor strömming. Störst effekt av en trålgränsutflyttning kan förväntas om lokala bestånd har begränsad spridning ut i öppna havet, medan åtgärden skulle ha mindre effekt om sillen/strömmingen gör längre årliga vandringar, eftersom de då kan fångas utanför trålgränsen under höst och vinter.

Begränsad övervintring i kustzonen  

Strömmingen övervintrar främst på djupt vatten, under haloklinen som finns vid ca 50-60 m djup, där vattnet vintertid är lite varmare. Tillgången till sådana områden innanför den nu gällande trålgränsen (4 nautiska mil) är begränsad. Det innebär att merparten av sill/strömmingsbestånden befinner sig utanför den omedelbara kustzonen vintertid, och därmed är exponerade för trålfisket.

Ett mer omfattande fiske sker i dagsläget vintertid i de djupområden utanför skärgårdarna, inom och utanför territorialgränsen (12 nautiska mil), där strömmingen övervintrar och ansamlas inför lek.

Detta fiske riskerar därmed att påverka lokala lekbestånd. Bristen på kunskap om geografisk utbredning av lokala lekbestånd och hur fördelningen av dessa lekbestånd ser ut i öppna havet (och i fiskets fångster där) gör dock graden av risker och hur dessa varierar rumsligt, svårbedömda.

Möjliga effekter av utflyttning vareriar mellan områden

I delområdena 27 och 29 (kusträckan från Kalmarsund till Öregrund) är området mellan 4 och 12 nm till stora delar lämpliga övervintringsområden med djup större än 50 m, vilket innebär att en utflyttning av trålgränsen här sannolikt skulle ge positiva beståndseffekter lokalt i form av ökad förekomst av stor strömming i dessa kustområden.

Samtidigt skulle en utflyttning av trålgränsen längs enbart en del av kuststräckan sannolikt leda till en omlokalisering av fisket till angränsande områden och därmed till lokalt högre fisketryck där i stället.

I södra Bottenhavet, där mycket av fisket i Bottenhavet sker, finns de flesta övervintringsområden med djup större än 50 meter utanför svenskt territorium (12 nm), vilket innebär att en utflyttning av trålgränsen till 12 nm sannolikt inte skulle räcka för att ge positiva beståndseffekter.

Reglering för både svenska och utländska båtar

Tilläggas bör att en utflyttad trålgräns baserad på nationell lagstiftning kan skapa incitament för att via finska och danska fartyg, genom samverkan med dessa av svenska intressenter, kompensera för förlorat fiske av svenska fartyg. Detta skulle också riskera att upphäva regleringens effektivitet. För att motverka detta bör därför en reglering av strömmingsfisket mellan 4 och 12 nautiska mil även omfatta utländska fartyg.

Vidare, störst biologisk effekt av en utflyttad trålgräns skulle uppnås om inga båtstorleksundantag tilläts. Att undanta fartyg mindre än till exempel 24 m bedöms minska de positiva effekterna av en utflyttad trålgräns betydligt mer i delområde 27 än i delområde 29, baserat på att dessa mindre fartyg i genomsnitt fiskat 24% respektive 0,6% av all strömming i de två delområdena under senare år.

Program för utvärdering

På uppdrag av HaV har SLU Aqua tagit fram ett övergripande program för att kunna utvärdera en utflyttning av trålgränsen/stängda områden. SLU Aqua har utgått från befintliga övervaknings- och datainsamlingsaktiviteter. Till detta har man lagt ett antal arbetspaket. Uppföljningsprogrammet är uppbyggt av 6 arbetspaket (Wp) med övervakning och analyser av:

• Wp1. Abiotisk information
• Wp2. Pelagisk fisk (sill/strömming, skarpsill och spigg)
• Wp3. Genetik och otolitkemi
• Wp4. Pelagiskt fiske
• Wp5. Sälar och skarvar
• Wp6. Andra ekosystemeffekter

Delar av dessa arbetspaket har initierats under 2024.

Effektivast; minskad fiskeridödlighet

Om man vill få tillbaka en högre andel stor sill/strömming i beståndet så är en säkrare åtgärd att minska den generella fiskeridödligheten, alltså att sänka fångstkvoterna. Men den är svårare att genomföra och kräver samsyn med andra berörda länder eftersom ett sådant beslut måste fattas på EU-nivå.

På samma sätt som en utflyttning av trålgränsen har potential att ge lokalt positiva beståndseffekter på strömming i kustzonen, så kan rätt utformade fredningsområden, dvs stängda områden som inte är kopplat till just trålgränsen, också ge en ökad förekomst av stor strömming. Dock krävs att ett sådant fredningsområde utformas på ett sätt som tar hänsyn till strömmingens övervintringsområden och migrationsbeteende för att ett sådant fredningsområde ska ge önskade effekter.

Ett felplacerat eller för litet fredningsområde kommer inte att kunna ge önskade lokala effekter. Precis som vid en lokal utflyttning av trålgränsen skulle dock införande av ett fredningsområde leda till en omlokalisering av fisket till andra områden och därmed till högre påverkan på de lokala delbestånden där i stället. Likt som för en utflyttad trålgräns bör även andra nationers tillträde till områdena regleras.

Effektivast: minskad fiskeridödlighet

Om man vill få tillbaka en högre andel stor sill/strömming i beståndet så är en säkrare åtgärd att minska den generella fiskeridödligheten, alltså att sänka fångstkvoterna. Men den är svårare att genomföra och kräver samsyn med andra berörda länder eftersom ett sådant beslut måste fattas på EU-nivå.

SLU Aqua har på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten analyserat effekten av olika fiskeridödlighet på ålders/storlekssammansättningen på strömmingen i Bottniska viken.

Analyserna visar att fiskeridödligheten har stor påverkan på storleksstrukturen och att det kraftigt ökade fisket i Bottniska viken från år 2005 sammanfaller med en minskad förekomst av stor strömming. På bara några få år har andelen strömmingar som är fem år eller äldre sjunkit med drygt 30 procent om man jämför åren 2015-2021 med åren 1980-2014.

Analysera visar att om vi fortsätter att fiska i enlighet med dagens MSY-mål (f-MSY*) så kommer andelen stor strömming att fortsätta att minska. Vill man återfå en storleksfördelning liknande den före fiskets expansion 2015 så behöver fiskeridödligheten minska till betydlig lägre nivåer än f-MSY under flera 10-tals år år.

Sammanfattningsvis visar analyserna alltså att när fisket ökar så kan minskningen av stora individer på ett lätt fiskat bestånd (som strömmingen i Bottniska viken var ända in på 2000-talet) gå snabbt, men att återuppbyggnaden kräver stora minskningar av dödligheten och tar lång tid.

Magnituden av nödvändig minskning av fiskeridödlighet antyder också hur utmanande det sannolikt är att nå en motsvarande effekt genom en utflyttning av trålgränsen, eller genom att införa fredningsområden - om de inte är så stora att de kan betydligt reducera fiskeridödligheten eller placeras på ett sätt som innebär att de tydligt minskar dödligheten på lokala bestånd.

---------------------

* f-MSY = Det fisketryck som på lång sikt kan ge maximal hållbart uttag, MSY. MSY (Maximum Sustainable Yield, på svenska ungefär Maximal Hållbar Avkastning) är ett i första hand teoretiskt koncept om hur man kan få ut så stora fångster som möjligt från ett fiskbestånd utan att riskera beståndets återväxt på lång sikt.  Konceptet bygger på att tillväxten i en population är täthetsberoende, så att när antalet fiskar i ett bestånd minskar till följd av fiske kommer tillväxthastigheten och reproduktionen hos de kvarvarande individerna att öka. Dessutom ska en tillräckligt stor mängd lekmogen fisk lämnas kvar i havet för att garantera återväxten.

En ökning av maskstorleken i fiskets trålar har föreslagits som strategi för att undvika att fånga ungfisk av pelagiska arter, men små pelagiska arter såsom sill/strömming har en särskild känslighet för att få hudskador/fjällförluster och drabbas av utmattning.  Det gör dem sårbara för den fysiska kontakten med fiskeredskap, särskilt trålar och vadar. Även syrebrist bedöms vara en viktig faktor framförallt vid fiske med vad (not). Detta innebär att en fisk som kommer i fysisk kontakt med en trål ofta skadas, och att endast en låg andel (10-20 %) överlever.

Av denna anledning anses en ökning av maskstorleken inte vara en oproblematisk strategi för att undvika att fånga ungfisk av pelagiska arter. Det är annorlunda med de flesta bottenlevande fiskarterna (t.ex. torsk) eftersom de är mer robusta och uppvisar försumbar selektionsdödlighet. Det finns t ex beräkningar som antyder att (den dolda) selektionsdödligheten för 0-1 årig strömming i Östersjön kan vara större än den fisket orsakar och att detta kan påverka utfallet av beståndsuppskattningarna.

Skydd av juvenil pelagisk fisk via maskstorleksregleringar är därför generellt olämpligt. Skydd uppnås i så fall bättre genom andra åtgärder, t.ex genom att fiske under tider eller på platser med ansamlingar av ung fisk minimeras.

Samtidigt visar den generella problembeskrivningen för strömmingen i Östersjön inte att det är ungfisk utan stor strömming som i första hand uppvisat en negativ utveckling över tid. Dessa stora individer kan inte heller förväntas skyddas särskilt väl med ändrad maskstorlek av samma anledning.

År 2021 presenterade Havs- och vattenmyndigheten ett åtgärdspaket i syfte att förbättra sillens/strömmingens situation. Detta åtgärdspaket inte är heltaktuellt i skrivande stund men vi väljer ändå att lämna våra kommentarer på åtgärdspaketet här i FAQ:n för kontinuitetens och transparensens skull.

Generellt vilar förslagen i Havs- och vattenmyndighetens åtgärdspaket tungt på nationella åtgärder för att lösa problemet med minskad förekomst av stor strömming längs kusten.

Vad vi kommunicerar här är att sambandet mellan förekomsten av lokala bestånd och deras koppling till bestånd och fiske utanför kusten är centrala frågeställningar. Kring dessa frågeställningar råder kunskapsbrist.

Nationella åtgärder kan förväntas få störst effekt om de lokala delbestånden tydligt är kustbundna under en stor del av livscykeln. Trots att det alltså råder osäkerheter om effekterna av att exempelvis flytta ut trålgränsen kan en sådan åtgärd ändå ses som en försiktighetsåtgärd givet dagens kunskapsläge.

Om det snarast är den mer generella ökningen av fisket i Östersjön som är orsaken till minskningen av stor strömming längs kusten, och delbestånden är mer mixade, är nationella åtgärder i kustzonen sannolikt mindre effektiva och en förändring av den EU-gemensamma förvaltningen är nödvändig. Mer kunskap om strömmingens nyttjande av kustzonen skulle förbättra kunskapsunderlaget olika åtgärders effektivitet.

För sillens/strömmingens del har vi dålig kunskap om förekomst och utbredning av lokala lekbestånd* och dessa bestånds migrationsmönster. Förvaltningen sker, mycket av praktiska skäl, på havsområdesnivå där t.ex. hela centrala Östersjön utgör en förvaltningsenhet för sill/strömming och Bottniska viken en annan. Därmed vet vi inte hur fisketrycket påverkar på en mer lokal nivå, även om fisketrycket på havsområdesnivå bedöms vara på en hållbar nivå.
* För en defintion av lekbestånd, se faktaruta längst ner på sidan.

Genetik kan visa lokala lekbestånd

För att förbättra kunskapen om lokala lekbestånd har Havs- och vattenmyndigheten initierat ett projekt där SLU och Stockholms universitet gemensamt samlar in sill/strömming längs hela ostkusten.

Genom att göra genetiska analyser kan man sedan beskriva förekomsten av lokala lekbestånd. Preliminära genetiska analyser tyder på att det finns lokala lekbestånd längs kusten, men vi vet inte om dessa bestånd är stabila över tid. De största genetiska skillnaderna finns mellan vår- och höstlekande strömming i Östersjön.

Lekområnde och storleksstruktur

SLU kartlägger även sillens/strömmingens lekområden längs kusten och undersöker förändringar i sillens/strömmingens storleksstruktur för att förbättra kunskapsunderlaget för en ekosystembaserad fiskförvaltning. I dessa analyser ser vi nedåtgående trender framför allt för stor sill/strömming i Östersjön. 

Det pågår också ett projekt om ekosystembaserad havsförvaltning i södra Bottenhavet där frågor kring strömmingen undersöks i ett brett ekosystemperspektiv.

SLU startar just nu också upp ett nytt EU-finansierat projekt kallat ‘Improfish’ med Naturresursinstitutet (LUKE) i Finland, med målet att genom ett förbättrat samarbete öka kunskapen och kvaliteten på det vetenskapliga underlaget för beståndsskattningen av strömmingen i Bottniska viken. Inom detta projekt kommer SLUs genetiska analyser om lokala lekbestånd utökas med prover från den finska kusten.

Den här typen av information om eventuella lokala lekbestånd saknas idag i ICES beståndsskattningsmodeller av sill/strömming i Östersjön.

Kunskapsunderlag för förvaltning

SLU utför även andra undersökningar och gör kunskapssammanställningar på uppdrag av HaV, för att förse förvaltningen med kompletterande kunskapsunderlag.

Exempel på sådana studier som utförts nyligen är sammanställningar av fiske och populationsstruktur för sill/strömming längs svenska kusten samt en ombordprovtagning av fångsterna i det storskaliga pelagiska fisket för att med genetisk provtagning följa upp hur, när och var de olika bestånden fångas i fisket samt skatta blandningen av sill/strömming och skarpsill och mängden bifångster.

SLU bidrar till det omfattande arbetet med att ta fram vetenskapliga underlag för de årliga beståndsanalyserna av sill/strömming (och många andra arter), samt till ICES arbete med att utföra dessa beståndsskattningar.

Urval rapporter och vetenskapliga kunskapsunderlag som SLU Aqua tagit fram gällande sill/strömming i Östersjön.

Sammanställningen uppdaterades senast 2022, och kommer att kompletteras under juni 2024.

• Storleksstruktur hos strömming i Bottniska viken SD 30-31. En analys av hur minskad fiskeridödlighet för sill/strömming kan återskapa en bättre storleksfördelning av bestånden i området. Kunskapsunderlag till Havs- och vattenmyndigheten (2022-09-14).
  
  
• Trender i biomassa för strömming i SD 25-30. En sammanställningar av trender i BIAS (Baltic International Acoustic Survey) och i nätprovfisken som visar på nedgångar i tätheter av strömming i området. Kunskapsunderlag till Havs- och vattenmyndigheten, (2022-02-18)
  
  
• Preliminär rapportering avseende frågeställningen: finns det genetiska skillnader bland vårlekande strömming i ICES-områdena 27 och 29?  Från pågående insamling och genetiska analyser av individer från olika lekansamlingar längs de svenska östkusten (Stockholms Universitet, Uppsala Universitet i samarbete med SLU Aqua). (2022-02-15)
  
  
• Hur kan fiskeregleringarna utvecklas för att skydda kustlekande bestånd av sill i norra Egentliga Östersjön (SD 27 samt 29)  Kunskapsunderlag till Havs- och vattenmyndigheten (2022-02-04)
  
  
• Kommentar angående kustfiskarnas förslag på fredningsområde i Bottenviken, PM med SLU Aquas svar till Havs- och vattenmyndigheten (2021-09-03).