LRF för markägarnas talan

Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, representerar markägarna och många uppfattar dem som motståndare till allemansrätten.

– Det stämmer inte. Vi är positiva till allemansrätten och att folk är ute i naturen. Men det finns problem som vi måste komma till rätta med, säger Björn Galant på LRF.  

Han brukar beskriva det så här: Tänk dig att du drar upp rullgardinen en lördag morgon och så får du se tolv folkvagnsbussar rulla in. Ut strömmar folk som plockar vartenda bär på fastigheten. Ett annat exempel är turistverksamhet där man anordnar återkommande aktiviteter på någon annans mark, utan att ens prata med markägaren.

– Vi tycker inte att det här är hållbart, säger Björn Galant.

Många problem går att lösa bara man pratar om dem. En sak som är viktig att få människor att förstå är hur mycket samhället har förändrats sedan allemansrätten kom till.

– Från början var det en "färdselrätt" med syfte att underlätta för folk att färdas mellan gårdar eller byar. De skulle kunna slå läger, låta hästen beta, grilla sig en köttbit och plocka några nötter. Ordet allemansrätt började användas i mitten av 1900-talet, då regeringen ville få ut fler människor i skog och mark. Nu för tiden använder sig stora kommersiella företag av allemansrätten på ett sätt som blir väldigt konstigt, säger Björn Galant. 

Vill man lära sig mer om juridiken rekommenderar han Naturvårdsverkets skrift ”Allemansrätten – Vad säger lagen”, skriven av juristikonen Bertil Bengtsson. Han har även tagit fram ett lagförslag som skulle kunna skrivas in i miljöbalken:

"Naturen är tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Rätten att vistas i naturen får inte utnyttjas varaktigt eller intensivt i yrkesmässig näringsverksamhet utan samtycke från den som äger eller annars innehar fastigheten. Var och en som vistas i naturen ska visa hänsyn till naturen och de intressen som är knutna till den"

Ett sätt att få till stånd fler konstruktiva dialoger utan att stifta några nya lagar är att oftare använda sig av miljöbalkens paragraf 12:6. I den står att så fort det handlar om organiserad verksamhet som riskerar att skada miljön krävs samråd med länsstyrelsen.

– Om man även involverade markägaren i det här så skulle man få en diskussion med tre parter varav en är neutral, säger Björn Galant.

Han uppskattar och har haft nytta av de dialogmöten som Naturvårdsverket ordnat.

– Vi har exempelvis haft en mycket konstruktiv dialog med Ekoturismföreningen. Vi tror att det går att hitta lösningar där både markägaren och företagaren kan känna sig som vinnare. Genom att prata med berörda markägare kan turistverksamheten utvecklas ett steg till. Kanske kan de komma fram till en överenskommelse där markägaren får betalt för att bygga vindskydd och eldstäder, köra ut ved, ta hand om sopor, köra utrustning och sådana saker, säger Björn Galant.  

Ett annat exempel på fungerande samarbete pågår i Åre. Där har företaget Skistar skrivit ett avtal med markägarna i trakten. Nu ska de utveckla turismen tillsammans. Men det gäller att tänka till. Anlägger man en bra led blir det lätt konkurrens på den, exempelvis mellan cyklister och barnfamiljer.

– Jag tror att det behövs olika leder för olika ändamål, och det behöver vara tydligt vad som gäller. Kanske kan man ha en cirkel från leden specifikt för cykling? Vissa typer av aktiviteter kanske kan samsas på samma stig, säger Björn Galant.

Ytterligare ett exempel där man hittade en konstruktiv lösning finns i Österåkers kommun. Där hade man problem med att marken på flera ställen blev förstörd av ryttare.

– Till en början förde kommunen separata samtal både med ridklubben och markägarna. Efter ett tag kunde man sitta ner tillsammans och diskutera. Man klargjorde vad man får göra, man får ju till exempel rida. Vad får man inte göra? Man får inte förstöra. Samtalen resulterade i att markägaren kunde peka ut stigar där det fungerade bra att rida och kommunen åtog sig att sätta upp skyltar och lägga grus där marken var mjuk, berättar Björn Galant.

Dess värre fungerar det inte lika bra nu längre, efter åtta år. På en del ställen har marken blivit kladdig och mjuk, där rider folk utanför de anvisade lederna. De personer på kommunen som engagerade sig i det här har tyvärr slutat.

– Finns det ett ledsystem eller något annat som lockar till sig folk så måste man jobba kontinuerligt med att underhålla det. Annars kommer problemen tillbaka, säger Björn Galant.

Fick han önska något så är det att alla som på olika sätt kommunicerar allemansrätten hjälptes åt att sprida den skrivning som finns med som ett av de tio friluftsmålen.

– Här sägs bland annat att ”Ambitionen är att få ett bra samtalsklimat mellan företagare, organisationer och fastighetsägare så att parterna kommer överens innan en verksamhet etableras. Parterna bör därför sträva efter att avtala om hur aktiviteter ska bedrivas under ömsesidigt hänsynstagande." Skulle alla följa det här ser jag inget behov av att förändra allemansrätten, säger Björn Galant. 

Om man känner sig osäker på hur man ska få kontakt med berörda markägare kan man med fördel vända sig till något av LRF:s 19 regionala kontor. De kan hjälpa till med råd och med att förmedla kontaktuppgifter.

Artikeln publicerades ursprungligen i Naturvägledaren nr 3, November2013: Att kommunicera allemansrätten.