Naturupplevelser i brukad skog - projekt i Västerbotten

Senast ändrad: 24 mars 2021
Visningsmiljö i Västerbotten: Järptjärns skogsarbetarförläggning

I ett unikt projekt möttes Västerbottens besöksnäring, Skogsmuseet i Lycksele, Sveaskog och SLU-forskare för att tillsammans skapa bättre möjligheter för turism och naturvägledning i den brukade skogen. Resultatet blev bland annat en utvecklad dialog, förståelse för varandras roller, en hemsida ”Visa skogen” och visningsmiljöer i det brukade landskapet.

”Välkommen till en kontrastrik destination med unik bredd”, står det på Visit Umeås hemsida. Så ska besökare lockas till landskapet som enligt hemsidan erbjuder allt från storstadspuls och shopping till vildmark med äventyr.

Anna-Maria Rautio, jakt- och klövviltsansvarig på Sveaskog och doktor i skogshistoria, tycker att turistbyråns anslag är lite problematiskt.

– I stort sett all skog i Västerbotten är präglad av brukande, både av modernt skogsbruk från 1850 och framåt och förindustriellt brukande av samer och nybyggare. Det kan lätt bli kollision om man lockar hit turister under förespeglingen att de ska få se den orörda vildmarken.

I en tidigare yrkesroll jobbade Anna-Maria Rautio på Skogsmuseet i Lycksele, ett museum som visar den brukade skogens historia. Där var hon också engagerad i Pinus-projektet, som genom samarbete och kunskapsutbyte ville utveckla nya, unika besöksmål i skogen och hjälpa företag inom regionens besöksnäring att växa med hjälp av kunskapsturism i brukad skog. 

– Vi ville hjälpa företag som är beroende av skogen för sina aktiviteter att berätta mer om skogsbruk och kulturspår som vi kan se i landskapet, säger hon.

En av projektets poänger var att låta markägaren Sveaskog möta turismföretagare. Det visade sig finnas en hel del att lära om varandras verksamheter. Och med det kom också förståelsen för hur man bättre skulle kunna möta varandras behov.

– Ett exempel är hundspannsföretaget som fick insyn i Sveaskogs planerade avverkning för att bättre kunna planera sina hundspannsvägar, berättar Anna-Maria Rautio.

I projektet lanserades också några så kallade visningsmiljöer, där olika aktörer i samverkan lyfter fram platser som visar på exempelvis skogshistoria. Ett sådant exempel är den välbevarade skogsarbetarförläggningen från 1940-talet vid Järptjärn i Vindelns kommun.

Pinusprojektet avslutades 2019. Utöver nya nätverk och plattform för fortsatt dialog har projektet resulterat i en hemsida – visaskogen.se. Den vänder sig till aktörer som visar den brukade skogen för andra och innehåller stoff som gör det lättare att berätta om och förstå det brukade skogslandskap vi ser runt omkring oss.

– Där finns texter på svenska och engelska som visar hur man kan berätta om exempelvis en historisk flottled eller tjärdal man tänker passera under en guidning. Man kan också hitta texter om den brukade skogens livscykel, klimatforskning om skog, vad det innebär att skydda skog formellt och frivilligt och om sälgen som nyckelart för biologisk mångfald, bara för att nämna några exempel. Den som vill kan också skriva ut en pdf-fil och dela ut till besökare, berättar Anna-Maria Rautio.

Anna-Maria RautioAnna-Maria Rautio. 

Hon tror att vi kommer att behöva förhålla oss till en fortsatt stor efterfrågan på skogsråvara och att det svenska skogslandskapet kommer att fortsätta brukas i hög utsträckning. Detta talar för, menar hon, att försöka underlätta fina upplevelser i det brukade landskapet.

– Här kan naturvägledare spela en viktig roll genom att berätta och förklara varför det brukade landskapet ser ut som det gör och vad som har hänt i skogen över tiden, säger Anna-Maria Rautio.

Det finns också behov av strukturer som gör skogen mer tillgänglig för besökare, menar Anna-Maria Rautio.

– Jag tror att vi i Sverige genom vår allemansrätt är så vana vid att vistas i skogen att vi underskattar behovet av strukturer. Det kan behövas lite mer handfast utveckling om vi ska kunna välkomna besökare också från andra länder ut i våra skogar. Det kan handla om till exempel leder, byggnader, audioguider, hemsidor, skyltar, toaletter och grillringar, säger hon.

Text: Malin von Essen.
Artikeln är publicerad som en del av Naturvägledaren nr 2, mars 2021.


Kontaktinformation

SLU Centrum för naturvägledning (CNV)
Institutionen för stad och land, SLU
cnv@slu.se
slu.se/cnv

Sidansvarig: cnv@slu.se