Att kommunicera allemansrätten

Senast ändrad: 23 augusti 2021
Holk med påsar för skräp längs en vandringsled

De flesta känner till allemansrätten, men ändå verkar vi inte förstå att det är viktigt att respektera den, inte skada, störa eller skräpa ner i naturen. Varför gör vi inte det vi vet är rätt? Hur ska man tänka när man vill kommunicera allemansrätten? Lars Hallgren, forskare i miljökommunikation, och Frida Hylander, psykolog, diskuterar olika perspektiv på kommunikation och information om allemansrätten.

Allemansrätten har tidvis väckt konflikter som handlar om äganderätt och besökare som inte visar hänsyn. Men i grunden är de allra flesta överens om att allemansrätten är en fantastisk möjlighet för friluftslivet och en levande landsbygd. Problemet kan istället vara att den är så självklar för oss så att vi inte anser att vi behöver mer kunskap och därför bortser från den information som presenteras. Vi läser inte skyltar och broschyrer, vi tänker att de är för någon annan. Ibland kan det hjälpa om det blir lätt att göra rätt, så kallad "nudging", där man skapar förutsättningar för ett önskvärt beteende.

Hur ska man tänka när man vill kommunicera allemansrätten?

Intervju med Lars Hallgren, forskare i miljökommunikation vid SLU.

Lars Hallgren har arbetat med att utveckla dialogprocesser kring allemansrätten. Dessa användes som ett sätt att hantera konflikter kring ett tema och försök att hitta gemensamma lösningar. Sedan dess har flera projekt med fokus på dialog kring naturområden genomförts i olika regioner.

När det gäller information om allemansrätten är problemet att den lätt uppfattas som pekpinne-aktig och svår för friluftsutövaren att känna igen sig i, menar Lars Hallgren. Ingen identifierar sig som en person som behöver bli uppläxad eller som brukar göra fel vid utflykter i naturen. Då är det lätt att sortera bort informationen som ”inget för mig”. Det handlar om identitet - vem vill jag vara när jag ger mig ut i naturen? De flesta vill vara någon som är bra på det den gör, fokus ligger på upplevelsen, vädret och kanske ny, cool utrustning och inte på självklarheter som allemansrätten.

Hur gör man informationen relevant för den som ger sig ut i naturen?

- Den som utformar informationen behöver tänka igenom vilka behov det är som den tänkta målgruppen försöker tillfredsställa, hur målgruppen ser på sig själv i situationen, och knyta an till dessa inställningar. Att visa hänsyn och lämna en plats utan spår behöver bli en viktig del av ens identitet som besökare i naturen, oavsett om det gäller en lång fjällvandring, en dagstur i skärgården eller ett besök i närmaste skogsområde.

Nudging, att skapa och ändra förutsättningar så det blir lättare att göra rätt, har blivit ett populärt begrepp, men det finns invändningar. Ett problem handlar om vem som ska avgöra vad som är önskvärt. Ett annat problem är att resultatet kan bli ett annat än det avsedda. Iordningställda eldningsplatser kan uppmuntra till eldning på andra platser och vad är egentligen en ”iordningställd eldplats”? Det kan vara självklart för en förvaltare, men för besökaren kanske den eldstad som någon annan ordnat på en klippa verkar lika iordningställd. Nudging passar bäst där kunskap verkligen finns, som när det gäller nedskräpning. Men även här kan det bli fel om man tror att fler papperskorgar alltid löser problemet.

Att kommunicera allemansrätten handlar enligt Lars Hallgren inte om att sprida information, utan att hitta sätt att få människor att visa hänsyn och respekt för naturen och varandra, och att tycka att det är enkelt och självklart att göra det.

Varför gör vi inte det som vi vet är rätt?

Frida Hylander, är psykolog med inriktning på miljö- och klimatfrågor. Enligt Frida Hylander kan det vara så att de som är uppvuxna med allemansrätten tar den för given och därför inte intresserar sig för att lära sig något mer. Det är inte så många som googlar allemansrätten innan de ger sig ut i naturen.

Många har lärt sig på mellanstadiet vad den innebär, men när de ger sig ut i naturen 20 år senare är de inte uppdaterade på vad som gäller. Kunskap behöver praktiseras och omsättas i handling. De flesta vet att man inte får slänga skräp, men när det kommer till eldning, tältning och vad som gäller i skyddade områden är vi mer osäkra.

Kanske, funderar Frida, gör relationen till allemansrätten att vi även tar för givet att naturen är till för oss, att den är vår att nyttja. Vi behöver lära oss att förstå att vi måste vara varsamma och visa hänsyn. Många kanske tänker att det inte spelar så stor roll om just de bryter en gren eller lämnar toapappret på marken. Det kan vara viktigt att påminna om vad resultatet blir om alla tänker så.

Människor är sociala och gör som andra människor gör. Det är tydligt när det gäller hantering av skräp. Om andra har lämnat sitt skräp vid vindskyddet så blir det lätt att göra likadant. Man tänker att det är ok för att andra gjort det, eller att ”här är det redan skräpigt så det gör ingen skillnad”.

Frida är positiv till nudging i rätt sammanhang. Om man arbetar med besökare i naturen är det användbart att tänka kring hur man kan göra det så lätt som möjligt för den ovana besökaren att göra rätt. Utgå gärna från att besökarna inte vet vad som gäller, utforma information så den blir lättbegriplig och tänk över vilka förändrade förutsättningar som skulle kunna förändra beteende - eldplatser, soptunnor, soppåsar att ta med och information om var de kan slängas. Men varje plats har sina förutsättningar och resurser vilket såklart måste styra valet av åtgärder.

Mobilen som verktyg för informationsspridning och socialt lärande

Det är också viktigt att informationen finns när man behöver den. Information om hur en handling ska utföras och själva handlingen är ofta separerade i tid och rum, vilket gör den svår att tillämpa när den behövs. En påminnelse i mobilen när besökaren kommer till naturområdet kanske skulle vara en idé? Både Lars och Frida är försiktigt positiva.

Mobilen erbjuder också möjlighet till kommunikation via sociala medier. Sommaren 2020 fick många naturvägledare använda Facebook och Instagram för att nå sina besökare med digitala vandringar och visningar, uppdrag och föreläsningar. Sociala medier fungerar också för att uppmana besökare att ta med sitt skräp hem, informera om eldningsförbud och tipsa om mindre kända besöksmål när det blir fullt på parkeringarna.

Medlemmar i grupper på Facebook lär av varandra. Det tipsas om platser och utrustning. Gruppen Vandringsleder i Sverige växte snabbt i somras och når snart 200 000 personer. Här finns mycket kunskap och möjlighet att dela den. Människor lär av varandra och gör som andra gör.

 

Text: Åse Ahlstrand


Kontaktinformation

SLU Centrum för naturvägledning (CNV)
Institutionen för stad och land, SLU
cnv@slu.se
slu.se/cnv

Sidansvarig: cnv@slu.se