Naturvägledaren som utbildat och inspirerat hundratals andra

Senast ändrad: 09 mars 2022
Kajsa Grebäck sitter vid en skogsbäck
Kajsa Grebäck sitter vid en skogsbäck. Foto: privat

Flera som intervjuats till den här artikelserien har sagt "du måste prata med Kajsa Grebäck". Hennes insatser för naturvägledning i Sverige har varit och är betydelsefulla och det är långt ifrån det enda hon engagerat sig i.

För många naturvägledare är Kajsa Grebäck ett känt namn. Dels för att hon jobbat med att utbilda många av dem. Sedan hon var med och startade Närnaturguiderna 2004 har ungefär 900 personer deltagit i sommarkurser, helgkurser, integrationsprojekt och workshops som Kajsa lett.

En annan anledning är att hon är omtyckt och känd för sitt driv. En naturvägledare beskriver att hon har ett “outsinligt engagemang och idéer". En annan beskriver henne så här:
– Kajsa är en sann folkbildare som kan nå många olika sorters människor på många olika sätt och som brinner för att få fler människor att se och uppleva naturen och vilja vara med och rädda dess liv.

Under intervjun med Kajsa blir det här engagemanget många gånger tydligt. Ibland tänder hon till på ett ämne och tar ett sidospår där hon delar med sig av sina åsikter. Som när hon berättar om sin bakgrund.

– Jag är gammal fältbiolog och fostrad i folkrörelsen. Jag älskar naturen och för mig är naturen inget intresse, det är en del av livet. Andra är berövade de här upplevelserna. De får inte se eller uppleva det vi upplever och kommer inte i närheten av naturen på samma sätt. Det gör mig frustrerad. Ofta vet inte folk vad de säger när de påstår att de inte är naturintresserade. De kanske har gått på en strand eller grillat i en park och anser att inte naturen är något för dem, men det finns så mycket mer än så att uppleva, säger Kajsa Grebäck.

Hon berättar att hon just nu kämpar för att få skolan, SFI och utbildningsväsendet att ta med naturupplevelser som en del av lärandet. Men det kan vara tuff kamp och ibland önskar Kajsa att hon bara skulle nöja sig med att vara ute och titta på fåglar eller spindlar och njuta av naturen.
– Men vi måste också nå de här personerna som inte känner sig som en del av naturen eller förstår vikten av den. Att försöka övertyga de som sitter på makt och höga positioner att det här är viktiga frågor är bitvis ganska kämpigt, men det är min stora drivkraft just nu.

Hon känner en frustration över att inte ha nått ut till fler med budskapet och funderar mycket på hur de ska lyckas nå ut.
– Det är den stora gåtan just nu. Vi borde ha kunnat göra mycket mer. Det finns proppar i systemet, men något gör vi också fel i arbetet mot exempelvis andra organisationer och kommuner. Vissa kretsar inom Naturskyddsföreningen gör som de alltid gjort i 20 år med samma människor. Det är inget fel med det, men det finns utrymme för fler som vill engagera sig på andra sätt. Andra kretsar kastar sig över nya uppgifter och nya initiativ.

Kajsa tillhör helt klart de sistnämnda. Förutom att utbilda naturvägledare är hon också verksamhetsutvecklare i Naturskyddsföreningen i Örebro och Värmlands län och vice ordförande i Naturskyddsföreningen i Nora. I den sistnämnda kretsen har hon varit med och startat en lång rad projekt och bland annat blivit mer och mer engagerade i vattenfrågor. Anledningen är en aktuell konflikt i området där en damm ska rivas ut i Järleån. Det har blivit grupperingar i Nora för och emot dammen, som påstås vara ett viktigt inslag i kulturmiljön. De som vill riva dammen lyfter vikten av att återställa naturmiljön i Järleån och menar att kulturvärdena skulle bibehållas.

– Det är hårda motsättningar, berättar Kajsa. Här är det en lika infekterad fråga som vargdebatten. Jag har gått ur lokala Facebook-grupper eftersom jag inte orkar höra på tjafset.

Naturskyddsföreningen i Nora har sagt att de inte tar ställning i frågan eftersom de inte är tillräckligt insatta.

– Vi har tagit ett kliv tillbaka och sagt att vi ser problemen, men inte kan säga när kulturvärden ska gå före. Vi vill lyssna och lära oss mer. Därför startade vi en studiecirkel och bjöd in föreläsare och har även gjort studiebesök i Södra Hyttan som också varit med om en känslomässig dammrivning. Syftet är att bättre förstå vilken roll vatten spelar i landskapet och få konkreta exempel på hur man kan arbeta med frågan.

De har också håvat vattendjur och haft besök av bland annat SMHI-forskare som berättat om vattenbalans och Maria Svedäng från Naturskyddsföreningen som pratade om strandskydd.
– Jag blev så arg av att höra om strandskyddet. Där måste vi också agera på något sätt, kommenterar Kajsa i farten innan hon fortsätter berätta om hur föredragen förbättrar deras kunskap undan för undan och hur det blev allt tydligare för kretsen att vattenfrågan är tätt sammankopplad med både skogsbruk och vattenkraft.

I Örebro län är Kajsa involverad i ett integrationsprojekt som utbildar personer med olika bakgrunder till att bli naturvägledare. Hon är också involverad i ett vattenprojekt tillsammans med projektledare David Tverling. Skolklasser på ett naturvetenskapligt program ger sig ut i naturen tillsammans med en ekolog och får testa på bland annat elfiske och att skapa lekbäddar åt fiskar. De jobbar även med att återskapa våtmarker och att inventera och skapa förutsättningar för de hotade flodpärlmusslorna.

– Det ger en bra möjlighet att få ut eleverna i naturen. Vi håller i projektet och stöttar arbetet medan lärarna får vara lärare. Eleverna får träffa proffs och de som jobbar ideellt med de här frågorna. Det ger en helt annan förståelse för ekosystemen och samarbeten.

Värme vid elden och gemensam matlagning.jpg

Utbildning av nya naturvägledare i Växjö. Den här dagen kom vattnet från ovan. Värme och gemensam matlagning över öppen eld. Foto: Katrin Jones Hammarlund.

Hur har reaktionerna varit för projektet?

– Jag har bara hört positiva kommentarer. Eleverna tycker att det är spännande och roligt. En del var skeptiska och ville inte vara med i början, men de blev helt lyriska efter ett tag och ville ut igen nästa gång. Kanske trodde de att det skulle vara töntigt, men det var ganska tufft. Det är så synd att det fått lite av en töntstämpel med insatser för naturen. Det är egentligen rätt tufft när de får göra det på riktigt.

Att vissa är skeptiska till naturaktiviteter utan att veta vad det innebär är ett problem för naturvägledning riktad till ovana naturbesökare. Troligen är det många som aldrig provar på att följa med ut i naturen eftersom de inte tror att det är något för dem. Då är det lättare med skolklasser och SFI. Bara deras lärare/ledare förstår mervärdet och vågar följa med oss ut.
– De måste följa med eftersom det ingår i utbildningen. När de väl är ute och fått uppleva naturen kan de bestämma om de tyckte det var roligt.

Tror du att alla kan ha behållning av naturen när de väl kommer ut?

– Jag tror att alla kan ha glädje av naturen och av att vara i naturen. Att få vara trygg i naturen tror jag alla har glädje av. Vissa kan kalla sig naturintresserade och kan kanske gå vidare till att börja med fågelskådning, men alla behöver få en förståelse för att vi är en del av de ekologiska systemen. Vi är inte en liten satellit. För att känna en trygghet räcker det inte med en utflykt utan flera, så man lär känna några platser, får namn på några arter osv.

Som exempel nämner Kajsa när hon varit ute många gånger tillsammans med Hala Buraq, som nu också är naturvägledare.
– En gång när jag tjatat om vilka träd som finns sa hon: ”nu när jag vet vad de heter känns det som mina kompisar”. En annan gång när vi var ute och letade spår med en grupp, sa hon plötsligt ”Jag behöver inte vara rädd, för nu ser jag vilka som varit här”.

Vattenprojektet där ni restaurerar vattendrag är riktat mot skolelever – tror du att det även skulle fungera för vuxna?

– Det tror jag absolut. Jag skulle vilja involvera vuxna i projekten, men då krävs det personer som engagerar sig.

Kajsa berättar att det är många som vill vara med på en befintlig, organiserad aktivitet och som kan tänka sig att hjälpa till, men det är svårt att hitta folk som vill driva och organisera projekten. Så länge någon annan är ansvarig är det lätt att hitta medhjälpare.

– Vi måste jobba mer med engagemangsbiten. Jag kan inte vara med i alla projekt. Det behövs fler ideellt engagerade som håller i saker så att det händer. Folk som söker pengar, sprider information och skriver redovisningar till bidragsgivare. Det handlar inte bara om brist på pengar till projekt, vi måste också visa att folk kan driva igenom idéer och att det är väldigt roligt att engagera sig. När vi organiserar oss så händer det saker och vi har roligt 90 procent av tiden. Resten är redovisningar.

Naturskyddsföreningen i Nora är ett bra exempel på vad det går att åstadkomma med rätt engagemang. De har gjort saker som de knappt själva trodde skulle gå.
– Vi har startat en naturskola och en skolträdgård och har nu ha fått beviljat stöd till ett nytt stort projekt inom Friluftslivet år 2021. Det vore bra om flera var lika dumdristigt optimistiska som vi är.

Ett av de projekt som gett Kajsa stor glädje de senaste åren är Gyttorps skolträdgård som Naturskyddsföreningen i Nora och Studiefrämjandet startade i Nora 2016 tillsammans med lärare och elever. Det är en både pedagogisk och ätbar trädgård med fruktträd, bärbuskar, potatis, en pil-labyrint och ätbara perenna växter. Trädgården baseras på permakulturen där naturen används som förebild och eleverna får både en mer lekvänlig skolgård och en insikt i hur växter och odling fungerar.
– Att få se skolträdgården växa fram och se eleverna engagera sig i sin skolmiljö är ett bra exempel på hur engagemang ger tillbaka till de som involverar sig.

Är vattenmiljöer särskilt lämpliga för pedagogiska naturvårdsinsatser?

– Ja. Man kan ta upp de flesta frågor utifrån vattenfrågor. Det går till exempel att utgå från lek och att bada eller koppla vatten till mat och smakupplevelser. Man kan ta upp arter och gifter i vattendrag och skogsfrågan är också nära kopplad till vattenfrågan med kalhyggen och utdikning. Det finns en miljon saker att göra utifrån vatten.

Förutom sitt engagemang i Naturskyddsföreningen i Örebro och Nora jobbar Kajsa Grebäck även med den praktiska biten när det gäller att certifiera naturvägledare. Hon har utbildat åtskilliga personer som nu är etablerade naturguider. Exempelvis Adil Sadiku som intervjuas i Succé för naturskolan Örebro. För Kajsa är utomhuspedagogik en naturlig del av skolan och det går att få in i alla ämnen; språk, matematik, samhällskunskap.

Kan du ge några allmänna råd till naturvägledare?

– Börja i din egen ände och något som du själv tycker är roligt. Om du tycker att det är roligast att bada – börja där. Hitta din koppling till ämnet. Det som du tycker är roligt kommer få dig att utstråla entusiasm. Börja i den änden. Glädjen och entusiasmen är viktig, oavsett om det är mat eller att leta småkryp. Sedan kan du koppla ihop det med olika vattenfrågor, men naturvägledning är ett så stort ämne. Det är också viktigt att se deltagarna behov. Kopplingen mellan din glädje till ämnet, platsen eller företeelsen och att försöka se deltagarnas förförståelse och behov är centrala. Härmed inte sagt att man inte ska utmana deltagarna.

 

Intervju och text: Erik Hansson


Kontaktinformation

SLU Centrum för naturvägledning (CNV)
Institutionen för stad och land, SLU
cnv@slu.se
slu.se/cnv