Umgänge och forskning kombineras vid Erken

Senast ändrad: 09 mars 2022
Pia Larsson håller i fören på en båt
Pia Larsson håller i fören på en båt vid sjön Erken. Foto: Linda Wrangel Sjögren.

I snart 80 år har elever tagit sina första steg in i forskningens värld, sina första årtag och sina första inblickar i livet under ytan vid Erkenlaboratoriet. En av de som guidat eleverna de senaste tio åren är Pia Larsson.

I Stockholmsområdet är Erken en av de största sjöarna. Det klara vattnet rymmer över tio fiskarter och den omgivande naturen är varierad med gamla ekhagar, svamfyllda skogar och fladdermusrika öppna marker.

Vid Erken ligger också Erkenlaboratoriet, som sedan 1940-talet fungerat både som en forskningsstation och en kursgård. Tidigare användes den framför allt för forskare och studenter vid Uppsala universitet. Numera riktar sig verksamheten till studenter från många länder och i många åldrar. Förutom den pedagogiska verksamheten forskas det även på bland annat effekter av klimatförändring och automatisk övervakning av växtplankton.

Alla hjälps åt

På den relativt lilla arbetsplatsen delar personalen på ansvaret för arbetsuppgifterna. Pia Larsson står listad som forskarassistent på Erkenlaboratoriets webbplats, men det framkommer snabbt att det inte är hennes enda arbetsuppgifter. Hon gör allt från att räkna växtplankton, undervisa och hjälpa till på labbet till att uppdatera hemsidor, fakturera och söka pengar.

– Det är en liten arbetsplats och man får rodda och styra lite själv och jobba med allt möjligt Det är dessutom en jättefin miljö. Jag trivs, berättar Pia Larsson.

Hon har en lärarexamen med inriktning på biologi och naturkunskap i ryggen och har varit på Erkenlaboratoriet i över tio år. Det började med att hon hoppade in som assistent i den pedagogiska verksamheten, därefter jobbade Pia extra på Erkenlaboratoriet under sitt examensarbete. När hon var färdigutbildad 2009 fick hon ett vikariat och året efter en fast tjänst. Sedan dess har hon varit kvar. Även om arbetsuppgifterna är varierande så är Vattendagarna och Forskarskolan två av verksamhetens huvuddelar.

Elever får en snabbkurs i forskning

Forskarskolan är en tre veckor lång kurs för elever i 16-19-årsåldern. Den består av både praktiska moment och en serie föreläsningar, samt ett 100 timmar långt forskningsprojekt som eleverna presenterar för varandra i slutet av kursen. Tidigare var Forskarskolans verksamhet riktad mer internationellt med många elever från Östeuropa, men Pia berättar att det blivit svårare och svårare att få medel för internationell verksamhet. Inte minst eftersom Erkenlaboratoriet har mindre personal nu och därmed mindre tid att leta efter och söka stöd. De senaste åren har det därför framför allt varit svenska studenter som gått Forskarskolan.

Gruppbild på deltagare på forskningsskolan vid Erkenlaboratoriet.

Gruppbild på deltagare på forskarskolan vid Erkenlaboratoriet. Foto: Marcus Enderskog.

 

Med sjön Erken som bokstavlig granne blir det mycket fokus på vatten i forskningsprojekten och eftersom deltagarna bor på en kursgård i närheten så är det tre ganska intensiva veckor för dem. Eleverna brukar ägna sig åt att exempelvis studera vattenkemi, växtplanktonsamhällen eller jobba med verktyg som gör det möjligt att se och följa klimatförändringarna. Med hjälp av ett dataverktyg kan de till exempel jämföra flera olika sjöar med varandra eller se hur Erken skulle påverkas om den legat på andra platser i världen.

– Vi börjar med en kort instroduktion om metod och alla förväntade delar, sedan är det pang på med arbete redan första veckan. Det är mycket som de ska hinna med. Den tredje och sista veckan ska de skriva klart arbetet och sedan göra en poster och presentera sitt arbete för varandra.

Engagerade elever som vill plugga vidare

Pia berättar att de flesta av eleverna som söker sig till Forskarskolan är engagerade, målinriktade och högpresterande, men många vet inte vad de vill annat än att de vill söka sig till högre studier.

– Vi brukar ha gästföreläsare från forskarvärlden som berättar om sin karriär. Det kan förhoppningsvis inspirerar eleverna att studera vidare, men de får också höra att det inte är många forskare som tagit en spikrak väg i sin karriär. Det kan vara skönt att höra att man inte måste veta exakt vad man gör och vad man vill.

Eleverna brukar uppskatta Forskarskolan. De får lära sig mycket och brukar klara av uppgifterna “galant", berättar Pia. Det blir också en speciell stämning eftersom eleverna även bor på plats.
– Nästan alla har sammanhållningen på sin topp tre-lista över positiva saker med Forskarskolan. Den vetenskapliga delen uppskattas, men den sociala biten är också viktig. De tycker att det är roligt att träffa likasinnade och skaffar sig nya vänner och nya kontakter från andra skolor.

Det är ingen slump att den sociala biten uppskattas. Det är något som personalen på Erkenlaboratoriet jobbar aktivt med. Eleverna bor på en kursgård av vandrarhem-stuk där de delar rum och hjälps åt med en del av uppgifterna, som till exempel att laga mat medan de lär känna både varandra och arbetet på stationen.

Större sammanhållning i internationella grupper

Pia berättar att när det är internationella elever på plats och alla måste prata engelska så blir det mer socialt och en större blandning mellan eleverna. De umgås mer med varandra och inte lika mycket i mindre grupper.
– Jag minns särskilt ett gäng elever för kanske fyra år sedan. De satte sig alltid vid långbordet för att äta mat i samma ordning som de stod i kö för att hämta maten. Det innebar att de ständigt satt bredvid andra personer och alla lärde snabbt känna varandra och det skapade en otrolig sammanhållning redan från början. Det året var fantastiskt.

Är det kö-tricket något ni fortsatt med?

– Vi försöker uppmuntra det, men vissa år är det svårt. Det är ju så att det inte alltid klickar mellan alla. I stora drag fungerar det dock väldigt bra.

En annan viktig verksamhet på Erkenlaboratoriumet är Vattendagarna. Det riktar sig till elever från förskola till universitet och de får under en heldag, eller ibland två dagar, bland annat ägna sig åt att ta upp fisk, växt- och djurplankton, småkryp från olika platser, signalkräftor och annat och sedan tillsammans gå igenom vilka arter de fått upp och svara på frågor som till exempel hur kräftor lever, hur vissa småkryp anpassat sig till ett liv i vatten och så vidare.

Eleverna brukar delas in i olika grupper med olika teman. En ägnar sig åt fiskar, en tar prover från botten och en ägnar sig åt strandkanten. Sedan träffas de och presenterar vad de kommit fram till. För gymnasiet och uppåt brukar eleverna först få skapa en hypotes om vad de tror att de kommer att hitta innan de analyserar “facit" i fält. Ibland fortsätter de arbetet på skolorna med en skriftlig rapport eller presentation.

Att leta efter arter i Erken är tacksamt. Pia berättar att det finns 14 fiskarter i sjön och de får nästan alltid upp mört och abborre.
– Det är passande eftersom det är en rovfisk och en karpfisk så att vi kan visa upp skillnaden. Ofta får vi även löja, björkna och gärs, ibland även sarv, braxen, sutare och gädda. Det brukar vara kul när vi får upp nors – den luktar tydligt gurka.

Hur brukar eleverna reagera på era övningar?

– Det spontana från eleverna brukar först vara att de tycker det är äckligt. Men oftast blir de sedan fascinerande över hur djuren ser ut och fungerar. Småkryp som förstoras i lupp brukar imponera, fastän att det är en läskig insikt för dem att de finns i vattnet när man badar. Vissa elever har stor vattenvana, andra har nästan aldrig varit ute med en båt och det är jättekul att se hur de växer av att få lära sig saker som att ro en roddbåt. Många brukar ha kul och uppskatta att det blir lite äventyrligt.

Just variationen i kunskapsnivå nämner också Pia som en faktor som hon uppskattar med arbetet. Ibland träffar de grupper där eleverna redan kan och förstår många av termerna och där det kan vara kul att föra samtal på en lite högre nivå. Ibland kommer elever som släpar fötterna efter sig och inte är speciellt intresserade i början.

– Till slut brukar även de som är lite motsträviga i början få ut något av dagen. Det är skönt att känna att man nått fram. Alla dagar är inte sådana och ibland är det ganska skönt att säga tack och hej i slutet av dagen. Det är påfallande ofta högstadieelever i början av terminer som kan vara svåra. De har inte riktigt hittat sin plats i gruppen än och har svårt att slappna av.

 

Intervju och text: Erik Hansson


Kontaktinformation

SLU Centrum för naturvägledning (CNV)
Institutionen för stad och land, SLU
cnv@slu.se
slu.se/cnv