Naturskolan bygger hopp hos barn

Nästan alla barnen föreställer solstrålar utom två som symboliserar den naturliga växthuseffekten bestående av koldioxid respektive vattenånga. Skolklassen befinner sig på en öppen yta där Solen finns i ena änden – där står solstrålarna – och Jorden i den andra. När solstrålarna på given signal springer mot Jorden för att sedan studsa tillbaka mot Solen ska de två växthusgasbarnen som står i mitten – mellan rymden och jordens atmosfär – försöka kulla dem. De kullade får sedan gå och ställa sig på Jorden.

Så börjar tafattleken Energistrålarna ur boken Att lära in ute för hållbar utveckling.

– I leken återupplever barnen något vi tidigare pratat om, men nu med hela kroppen. Många får en aha-upplevelse av det, säger naturskoleläraren Ida Berg.

Hon jobbar på Kvarkens naturskola som drivs av Natur och Miljö, en svenskspråkig miljöorganisation i Finland, och är ambulerande. Det betyder att Ida kommer till skolklasserna och inte tvärt om.

Barnen vet att det är allvar

Leken kring växthuseffekten ingår i klimatprogrammet Framtidsbyggarna för årskurs 4–6, som används av många naturskolor i Finland. Ida Berg är en av upphovskvinnorna. Temat krävde ovanligt mycket funderande, berättar hon. En stor fråga var: Hur pratar man om de här svåra frågorna utan att skapa miljöångest hos barnen?

– Svaret blev att hoppet måste genomsyra allt. Men det är svårt att inge hopp och samtidigt säga som det är. Barnen vet att det är allvar. Det kan vi inte prata bort.

Förutom hopp skulle fokus i programmet ligga på handlingskraft. Symbolen för temat blev en öppen hand med fem fingrar där tummen (basen) symboliserar naturkännedom och de andra fingrarna samarbete, omtanke, kreativitet och kommunikation – alla färdigheter som är viktiga inför framtiden och som passar bra att öva ute.

– Det var viktigt för oss att allt skulle ske utomhus där man kan vara aktiv med hela kroppen, säger Ida. Det ger bra förutsättningar för att ta in fakta.

Att förstå sina egna känslor

De fyra timmar totalt som naturskolelärarna möter en klass innehåller bland annat samarbets- och kommunikationsövningar, prat kring visuellt presenterade fakta och olika lekar som anknyter till klimatet – allt tänkt att träna färdigheter som behövs på väg mot en hållbar framtid och stimulera kreativitet och handlingskraft.

– Dagens barn lever mitt i klimatkrisen. Den är nu! säger Ida. Det händer att ett barn säger till mig: ”Det är ändå för sent”. Den uppgivenheten måste vi ha redskap att bemöta.

Att göra research är viktigt, inte minst av den anledningen. Man måste anstränga sig för att hitta så många positiva exempel man kan, både lokalt och globalt. Samtidigt behöver man alltid vara tydlig med att världens klimatkris kräver att väldigt, väldigt många människor måste samarbeta. Och att vi inte är där än.

Som pedagog måste man förstå sina egna känslor, menar Ida Berg. Man måste tänka efter: Hur känner jag själv inför klimatkrisen? Då kan det hjälpa att prata med sina kollegor, så att man upptäcker att man inte är ensam om den osäkerhet och oro man troligen bär på – och kan få stöttning i att hantera den, innan man står inför barnen.

Fler fortbildningar på önskelistan

I Framtidsbyggarkonceptet ingår att klasslärarna förbereder klassen inför Idas besök och sedan tar arbetet vidare när hon åkt därifrån. De får ett studiematerial som underlättar jobbet från naturskolan.

– Det är viktigt att skapa ringar på vattnet, säger Ida. På så vis kan de fyra timmarna bli till ännu mer nytta.

Högt på Ida Bergs önskelista inför framtiden står att få träffa varje framtidsbyggarklass mer än en gång och att sprida konceptet ytterligare, både i Finland och Sverige. Hon har då och då workshops och fortbildningar för andra lärare. Det får gärna bli mer, men eftersom Naturskolan finansieras via medel bland annat från fonder och stiftelser så är resurserna begränsade.

Det skaver lite att hon måste köra en fossildriven bil för att ta sig ut till klasserna. Det är förstås bättre än att en hel buss med ungar och lärare kommer till henne, men ändå. Det finns en inre konflikt där, resonerar hon.

– Man måste fråga sig vilken förebild man själv är – är jag själv en framtidsbyggare? För barn lurar man inte.

Den som är intresserad av Idas och hennes kollegers övningar är välkomna att kontakta henne via hemsidan www.naturskola.fi. 

Text: Åsa Ottosson

Läs flera artiklar i Naturvägledaren 3/2022.