Try it, learn it, live it, love it!

Senast ändrad: 27 mars 2020
I Minneapolis-St Paul finns många mil tillgängliga leder på land och i vatten som gör att fler kan komma ut i naturen. Foto: Anna Lagerqvist, Biotopia.

Klart jag ska åka till USA! Hotell och barnfri i en vecka, sol och fantastiska naturupplevelser... Äntligen lite lyx i tillvaron för en utarbetad fyrabarnsmamma! Eller..?!

Snart övergick känslan mer och mer till oro och smått panik, ”hotellet” visade sig vara att vi skulle bo hemma hos folk, hur ska man orka vara trevlig mot någon i två veckor??!? Och hösten i Minnesota är ju ganska lik hösten hemma…. Och naturupplevelser i USA? Går det? Tänker på ”trespassers will be shot”… och vad sjutton ska jag kunna bidra med där, USA är väl landet som kan naturvägledning? Typ de som kom på det?  Vad har lilla jag att komma med? Jag som bara umgås med barngrupper hela dagarna? Jag som knappt varit på någon konferens? Jag som bara gissar bajset, trycker med löv och letar gråsuggor under stenar… och dessutom måste man ju prata engelska, det har jag ju inte gjort sen jag pluggade och det var otroligt länge sen….  Men vi skulle ju åka, så det var bara att packa… ångesten låg tät i luften hemma de sista dagarna…vilka kläder packar man och hur ska det gå för klimatet, är det verkligen värt att resa?

På plats

Väl framme började allt lösa sig, så där som det bara gör på amerikanskt sätt… Vi blev upphämtade på flygplatsen, jag fick åka amerikansk pickup (bil) och bo hemma hos någon som inte hade ungar, inga barn att få i frukost, vi kunde dricka kaffe på stående fot och sedan bara åka iväg på morgonen. Och första dagen fick vi vara med på en utbildningsdag för naturvägledarna inom parkdistriktet. Det var cirka 80 personer som var helt som jag! De jobbade med att gissa bajs, leta gråsuggor och ta emot skolklasser. Det är ganska fantastiskt hur vi kan jobba med samma saker på olika sidor av Atlanten.  Under en veckas tid fick vi se hur de jobbade och hur deras organisation såg ut. Vi fick höra hur de tänkte och vad de prioriterade. Det finns mycket skillnader men även väldigt många likheter. 

Den största skillnaden är ju allemansrätten. Något som för oss känns så självklart, men som  inte finns där. Allemansrätten som gör att vi lätt bara kan komma ut i skogen och andas, ni vet den där frihetskänslan. Vi var i Minneapolis, ett område med mycket folk på ganska liten yta. Här finns det inte lika stora naturområden att vara i, och de områden som finns har ganska strikta regler hur man får uppföra sig, bara gå på stigar och så vidare. Men de jobbar väldigt aktivt att få ut folk i naturen, till deras ”parkområden”. I Sverige är naturen något som finns integrerat i människors liv, man har skogen kanske nära, går ut och plockar svamp, går ut och går med hunden, springer och picknickar lite var man vill.  Alla sådana aktiviteter blir i USA hänvisade i områden som är tilldelade denna funktion, i deras ”parker”.

Stegvis engagemang

Våra kollegor i Minneapolis arbetade mycket efter devisen ”try it, learn it, love it, live it”. Att första steget är att prova på någonting, sedan kan man lära sig om det, därefter kan man börja älska det och till slut helt införliva det i sitt liv. Mycket av finansieringen i USA bygger på volontärer och bidrag, så för dem var det viktigt att få folk engagerade hela vägen, för att de senare ska kunna få fortsatta medel och för att kunna finansiera sin verksamhet. Men det största fokuset låg på att få folk att vilja prova! Att under lustfyllda former ta sig ut till naturen/parken. Och för att få folk inspirerade fanns det inga ”No-no” utan man utforskade alla möjligheter, med olika samarbeten, både med organisationer och företag. En kvinna uttryckte det som: ”Vad är våra mål? Vad är era mål? Överlappar de något så kan vi samarbeta om det”. Det kändes som det fanns en positiv kraft i det, ett sätt att leta lösningar mer än att se begränsningar, något som jag kan känna saknas ibland här i Sverige. Många gånger brottas jag med tanken

 
Gruppen fick ett mycket gott mottagande av sina värdar i Minneapolis. På välkomsttårtan möttes Upplands kungsängslilja och Minnesotas Cypripedium reginae, ”queen’s lady’s-slipper”, släkting till guckusko. Anna Kjellander, Länsstyrelsen i Gävleborg
Gruppen fick ett mycket gott mottagande av sina värdar i Minneapolis. På välkomsttårtan möttes Upplands kungsängslilja och Minnesotas Cypripedium reginae, ”queen’s lady’s-slipper”, släkting till guckusko. Foto: Anna Kjellander, Länsstyrelsen i Gävleborg.
Karolina Vessby och Emelie Runfeldt presenterar Upplandsstiftelsens verksamhet för nästan 80 naturvägledare från Three Rivers Park System. Foto Emil V Nilsson
Karolina Vessby och Emelie Runfeldt presenterar Upplandsstiftelsens verksamhet för nästan 80 naturvägledare från Three Rivers Park System. Foto: Emil V Nilsson.

på hur mycket man vill att deltagarna ska lära sig, och så får jag lite dåligt samvete för jag inte tryckt in ”mer fakta, fler arter”. Här var fokus på att se till att deltagarna kom dit och var nöjda, det är första steget, sedan kan man lära sig saker. Fokus ligger på att inspirera, för att deltagarna sedan ska kunna ta till sig kunskapen. För när väl inspirationen är där, så lär sig folk!  Och det är ju precis så jag fungerar själv, när jag mår bra och har trevligt och pratar med folk så lär jag mig en massa. Och det var ju det jag gjorde i USA – mötet med andra naturvägledare skapar kreativa tankar och incitament för mig att lära mig, att ta till mig tips och trix. Och funderingar över hur man bäst lägger upp en guidning.

Nya perspektiv på egna verksamheten

Mötet med deras verksamhet gav också perspektiv på det vi gör här hemma. Hur bra vi är på att göra vissa saker på Biotopia. Hur vi med våra hands-on övningar inspirerar eleverna till att göra egna observationer och på så sätt lära sig mer. Och jag tänker på alla de saker jag vill visa upp att vi gör här. Jag vill visa hur fantastiskt det är att upptäcka den vilda naturen med barnen. Och jag tänker på hur gör folk på andra ställen runt om på jorden, var blir nästa ställe jag vill åka till för att få inspiration? Hur gör de på Island? Eller i Brasilien? Jag hade en brasiliansk besökare härom dagen som beklagade sig över att de inte har Biotopia där och att alla naturvärden försvinner för att barnen inte lär sig om resurser. Klart inte problemen med bränderna i Amazonas löser sig med fler naturvägledare, men visst har vi en viktig uppgift i att få människor intresserade av naturen runt om kring oss. Och naturvägledare behöver stärka varandra och lära av varandra, utbyten ger ju fantastiska möten, möten som skapar kunskap, möten som gör att vi växer som människa och naturvägledare. Så frågan är: vart vill du åka för att se hur andra arbetar? Och vad vill du berätta om det du gör?

Try it: Prova på, våga åka iväg, Learn it: Lär av andra hur de gör och få idéer och ny kunskap; Love it: det kanske du faktiskt gör och till sist live it!

Text: Anna Lagerqvist, Biotopia

 

Läs mer

Här hittar du fler artiklar om utbytet mellan Sverige och Minnesota. 

Läs Naturvägledaren 1/2020 i sin helhet.

Artiklar:

Givande utbyte mellan naturvägledare från Sverige och Minnesota. Anders Arnell, CNV

Nya målgrupper genom publika aktiviteter. Emelie Runfeldt, Upplandsstiftelsen.

Volontärer i naturen gör skillnad over there. Karolina Vessby, Upplandsstiftelsen.

Upptäck naturen genom lokal konst. Anna Kjellander, Länsstyrelsen i Gävleborg.

Wolf Ridge – fristad för naturvägledare. Emil V Nilsson, Biotopia.

Enorm vildmark med tydliga restriktioner. Emil V Nilsson, Biotopia.

Mer...

Läs fler nummer av Naturvägledaren och Nytt från CNV.

 


Kontaktinformation

SLU Centrum för naturvägledning (CNV)
Institutionen för stad och land, SLU
cnv@slu.se
slu.se/cnv

Sidansvarig: cnv@slu.se