En fristad för naturvägledare

Senast ändrad: 16 september 2020
På Wolf Ridge Environmental Learning Center berättar Sofie Wiklund för en grupp studenter från universitetet i Duluth om hur deras undervisning går till. Bilden är beskuren. Foto: Emil V Nilsson

Hur går det egentligen att både utbilda naturvägledare och samtidigt undervisa skolklasser om ett hållbart sätt att leva? På en bergsrygg i norra Minnesota finns en fristad för naturvägledare som heter Wolf Ridge Environmental Learning Center. Där får skolklasser utbildning i social trygghet, hållbarhet och natur. Här berättar Emil V Nilsson om sitt besök.

I september 2019 körde jag mot sydöst på väg ett i norra Minnesota från Ely mot Isabella. Landskapet längs vägen kändes välbekant med myrar, tallskog och kalhyggen — om än betydligt färre än i Sverige. Jag var förvånad över hur ödsligt det var, det fanns knappt några hus alls. Det blev inte mycket mer befolkat när jag körde in i “staden” Finland med runt två hundra invånare, en bar och en livsmedelsbutik. Det var nästan som en chock efter att ha varit två veckor i området runt “the twin cities”, Minneapolis och Saint Paul, där det bor mer än tre miljoner människor i ett slags utspritt enormt villaområde. Jag var bara några kilometer från Lake Superior.

Efter Finland tog jag in på en grusväg, körde försiktigt uppför en riktigt brant uppförsbacke innan jag kom fram till naturvägledarnas fristad i Minnesota — Wolf Ridge Environmental Learning Center. Där finns stora undervisningsbyggnader, egen restaurang, kontor och logement för besökande skolklasser. Äntligen var jag framme vid fristaden.

Drömställe för möten och kompetensutveckling

Innan jag åkte norrut till Wolf Ridge hade jag och fyra andra naturvägledare besökt Minneapolis Park & Recreation Board och Three Rivers Park District i Minneapolis-St Paul. Många av de naturvägledare vi träffade där pratade om Wolf Ridge som något extraordinärt, de fick något drömmande i blicken som vid minnet av något fantastiskt. Runt hälften av dessa naturvägledare — “interpretive naturalists” kallade de sig — hade blivit utbildade på Wolf Ridge. Tim och Melinda Reese, familjen som jag bodde hos på Gale Wood Farm väster om Minnetonkasjön, blev till och med kära i varandra på Wolf Ridge och har varit gifta sedan dess. Det är inte utan att man blir nyfiken på ett sådant ställe.

De som vill utbilda sig till lärare med naturvägledarkompetens kan välja att förlägga ett år på Wolf Ridge som en del av sin utbildning. Det ger dem också en yrkesmässig breddning så att de både kan jobba som lärare och som naturvägledare på något naturcentrum vid de många naturområden som finns i anslutning till amerikanska städer, inte minst i Minneapolis/Saint Paul-området.

Genomgående hållbarhetstänk

När jag kom fram möttes jag av Isabel Gerber Brydolf och Pete Smerud. Isabel fungerar som mentor för naturvägledarna på Wolf Ridge och naturligtvis, eftersom det ändå är Minnesota, så har Isabel varit i Sverige på besök. Det känns som att de vet mer om oss än vi om dem. Pete Smerud är verkställande direktör och står för verksamhetens kärna och drivkraft. Genom hans arbete har Wolf Ridge utvecklats rent praktiskt till en plats som 

Emil V Nilsson fick följa med en skolklass vid Wolf Ridge Environmental Learning Center. Foto Emil V Nilsson
Emil V Nilsson fick följa med en skolklass vid Wolf Ridge Environmental Learning Center när de skulle ut och lära sig mer om grodor. "Skolbarnen var precis som i klasserna här hemma. När de inte fick tydliga instruktioner så började de leka med annat. Men några elever behöll fokus på grodorna och det var spännande att få se deras entusiasm." Foto: Emil V Nilsson.
En grupp studenter från Duluth University undervisas av Sofie Wiklund vid Wolf Ridge Environmental Learning Center. Foto Emil V Nilsson
På Wolf Ridge kan elever inte bara få lära sig mer om naturen utan också prova på att leva som Ojibwefolket gjorde på 1600-talet. Inne i det naturområde som Wolf Ridge disponerar finns en hel lägerplats uppbyggd. Sofie Wiklund instruerar här en grupp studenter från universitetet i Duluth om hur deras undervisning går till. Foto: Emil V Nilsson.
Inte bara skolklasser besöker Wolf Ridge. Sidoaktiviteter har också vuxit fram, som här ringmärkning av rostpärluggla. Foto: Emil V Nilsson
Inte bara skolklasser besöker Wolf Ridge. Tack vare de engagerade lärarna har sidoaktiviteter vuxit fram. När Emil V Nilsson var på besök fick han följa med på ringmärkning av en släkting till pärluggla som bara finns i Nordamerika, Northern Saw-Whet Owl eller rostpärluggla som den kallas på svenska. Foto: Emil V Nilsson.

inte bara pratar om hållbarhet utan också visar hur hållbara byggnader, jordbruksmetoder och mat kan fungera i praktiken. Han har en bakgrund som naturvägledare och vildmarksguide samt är utbildad biolog.

Det är lärarstudenterna som tar emot skolklasserna. Jag fick känna på lite hur det var att gå i deras kläder genom att bo två nätter i det hus där de alla bodde, Lakeview house. Det gick faktiskt att se Lake Superior från huset. Stämningen därinne var uppsluppen på kvällarna, det var lite lägerkänsla över det samtidigt som alla var väldigt fokuserade på att förmedla kunskap om naturen. De pratade mycket om erfarenheter från undervisningen. Mitt intryck var att de var mer målmedvetna än jag var i deras ålder.

Naturvägledning med närkontakt

Deras praktiska naturvägledning skiljer sig inte jättemycket från hur vi ofta tar emot grupper här i Sverige. De bygger på en upplevelsebaserad inlärningsmodell, experiential learning, som ofta utgår från att eleverna ska få hitta saker själva eller få hålla i ett djur med sina egna händer. De använder också ambassadörsdjur — det kan vara grodor, sköldpaddor, virginiauv och tidigare till och med en varg — som finns på området, ett tillvägagångssätt som också är vanligt på besökscentra runt Minneapolis. Tanken är att den handfasta upplevelsen av att få hålla i, eller vara nära, ett riktigt djur ska väcka känslor som öppnar en nyfikenhet och en möjlighet för en mer intellektuell reflektion. Där kan pedagogen komma in och förmedla kunskap. Men det måste inte vara djur som lever i fångenskap, jag var med en grupp som var ute och letade grodor i ett kärr. Det är alltid lika roligt att se hur engagerade elever kan bli när deras nyfikenhet är väckt. Ännu roligare var det att se hur svårt det är att fånga en groda — också i USA.

Ekologisk matproduktion och undervisningsstationer

Som ett led i att förmedla hållbarhet har Wolf Ridge också startat sitt egna ekologiska växthus. Där, i de nordligaste delarna av Minnesota med ett klimat som kan liknas vid Kiruna, odlar de trettio procent av alla grönsaker som serveras i restaurangen. Odlingarna ligger två kilometer från campusområdet, lite väderskyddat nere i dalen. De har både kylrum och frysrum där de har alla tomater och annat som tål längre förvaring. Lite vid sidan av växthusen har de sin svampskog, där de har ympat in olika svampmycel på nydöda aspstockar. Ostronskivling och shiitake växer ut ur stockarna på ett fantasieggande sätt.

Jag fick möjlighet att promenera genom det stora naturområdet från de ekologiska odlingarna upp till campus. Det går stora, breda gångvägar av trä genom området. Här och där ser man spår av olika undervisningsstationer. Det finns en bred sandlåda för att illustrera flodens meandring och jag ser öppna gångvägar i skogen där det bedrivs ringmärkning. Innan man når fram till byggnaderna måste man gå uppför en enormt lång trappa som verkligen får hjärtat att börja jobba. Väl uppe på toppen får man en fantastisk utsikt över landskapet. Tänk vilken fristad Wolf Ridge är för naturvägledare. Borde vi inte ha något liknande i Sverige?

Text: Emil V Nilsson

Läs en längre rapport från Emils upptäcktsresa med naturvägledningsfokus i norra Minnesota (på engelska).

Läs mer i Naturvägledaren

Här hittar du fler artiklar om utbytet mellan Sverige och Minnesota. 

Artiklar

Fler nummer av Naturvägledaren

 


Kontaktinformation

SLU Centrum för naturvägledning (CNV)
Institutionen för stad och land, SLU
cnv@slu.se
slu.se/cnv

Sidansvarig: cnv@slu.se